XLIV STUR12 PETRÉN lerlkl mol slutet av hans levnad i avtagande. Det lag uppbrott i lulteu. Ulan all sentimentalitet, i en sinnesstämning liknande den i vilken det slorvidna KiOO-talets människor förberedde Ic (/ntnd depart, ägnade sig Olin ät att ordna sina angelägenheter. Mycket kretsade hans tankar in i det sista kring institutet och biblioteket, vilkas framlid ban redan vid grundandet av instilidet avsett skola bliva birenad. Al katalogiseringen av biblioteket ägnade ban också mycken omtanke ocb man kunde få se honom hämta ned ;in den ena, än den andra boken från hyllorna, liksom för att än en gång återuppliva bekantskapen med dem, innan ban skulle läiiTua dem f(“)r alltid. Die Vöyelein schioeipen ini Walde. Warte nur, bedde liiihest Du aiich. Xu bar hans arbetslampa slocknat ocb ingen (ippnar mera den pärm. vilken den åttiotvåårige försett med påskriften »Dagens arbete». Det tomrum ban efterlämnar är myckel stort, både emedan ban ännu hade så mycket att skänka av sitt rika vetande ocb emedan ban var en man av ett sällsynt slag, vars like man icke kan räkna med alt få möta i fortsättningen. Ärkebiskop Reuterdabl bar i ett brev till fru Hanna Molbecb 18Ö8 givit följande karakteristik av Hans Järla: »Den intressantaste i Academien är säkert den gamle Landsbcifding Järla. Han är gammal embetsman, har genomlefvat mycket, icke alltid behållit jemnviglen, men alltid visat sig ädel ocb stolt, ocb alltid haft sin vederqvickelse ocb glädje icke i tidens fåfängligbet ocb narrwerk ulan i de grundligaste studier. Han är ulan fråga en bland Sveriges lärdaste jurister (bvilket icke vill säga så myckel) ocb bästa bislorici (bvilket betyder något mera).» Denna beskrivning passar icke illa in även på Olin. De d(')da rida hastigt, beter del. ocb alldeles särskilt fort birefaller deras bild alt utsuddas i våra dagar. Desto angelägnare bar del f(')r fcirfatlaren av dessa sidor varit att bär birscika faslbålla dragen av vårt instituts grundare (Instav Olin. Aral vare hans minne.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=