TIN(;SSK()TNING KNLKiT OSTIU HAIUD.S DOMHÖCKKR F()R ÅREN 1620—1680 AV .luR. Kand. INGVAK ZACKRISSON bXMlSÄLJNINd A\’ JORD skedde lore landskapslagarnas lid genoin nuinlligt avial, soin skulle ingås i närvaro av lyra vitinen, Ivå 1'rån vardera sidan, »de alla skola laga dembåda i hand» (VgLl .IB2). Däreller var ktipel avlalal oeh verkställl, vilkel innebar ell UHle av säljaren all tiverlåla egendomen ocb av köparen all belala prisel dårlVu'. I den äldre nordiska rällen yllrar sig en viss ovilja mot vad man i Sverige i början av nyare tiden slmulom kallade bänkakiip. d.v.s. kcip av fast egendom, som ieke voro oltenlliga. Dessa ansägos bristtälliga, eniir de bandiande personerna Iroddes hava sina skäl all undlly orienilighelen. Stundom stadgas därIVir. alt avtalet skidle genom hsning tillkännagivas pä tinget, eller också all själva köpet skulle Ibrsiggä orienlligt. 1 (iulatingslagen stadgas exempelvis om jordkiip; »An k(uij)ir inodr iord i fioldd nutnno, fxi ci</n Idixjmenn <d skciftd honiiin iord». Kiipel skulle ske »i liolda manna», d.v.s. där mänga män voro IVirsamlade. \'ad värt eget land bet rät tar, sä fordra svea- ocb landslagarna all, dä fastars närvaro vid köp av fast egendom är luidviindig. kiipel skall ske pä tinget eller vid kyrkan. Viisigölalagens fo.st ok uiuforl) (JR 2: 2; se nedan) synes däremot ba Hiretagits (ippel i närvaro av jordiigande byamän. Frän början bade emellertid jordöverlätelse skett oberoende av tingsmyndighelen. Pä denna ständpimkl står exempelvis Västgötalagen, där det i .IB bl.a. beler. all »säljare av jord skall själv med fastar stadfästa köpet och vara tillstädes vid omfärden». Fnligt svealagarna skulle
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=