206 JAN ERIC ALMQUIST kapitlen. l)ef iir saliiiida ined förkärlek på sådana punkter, soin han citeras. Över huvud iir det förvånansvärt, hur sällan han med i,Mllande aheropas hos sådana riitfshisloriska författare som NILS. .SCHEYTER och XORDSTRiiM. l'hi fiirklaring kan miijligen vara, att Stiernhöiik blott undantagsvis utsatt sina kiillor, varfiir »De jure» ej betraktades som ett fullgiltigl vetenskapligt arhtåe. Siirskilt Sehlyter synes icke hava hyst någon större beundran fiir Stiernh()(')k. och betecknande är. att ban på ett ställe en i dennes »arbete icke sällan birekommande oreda i citaler».'-' Omslaget kom under loppet av 1830-talet. Det var då. som nagra av den historiska skolans främste målsmän upptäckte Stiernh(")(’)ks storhet som riiltshistorisk fiirfattare. Liksom tidigare blev innehållet i arbetets fiirsta kapitel huvudsakligen avgörande fiir bediimningen av verket i dess helhet. Den begynnande källkritiken hade småningom lett fram till nödvändigheten att draga ett brett streck (iver de äldre torfatlarnas fantastiska behandling av vår iildsta rättshistoria. Det befanns då. att delta i stort sett betydde en återgång till den ståndpunkt, som Stiernluiiik intagit redan under 1600-talet. Denne blev härigenom en fciregångsman och hyllades hiirfiir av flera auktoriteter i hiigstämda ordalag, 'bill en biirjan har var riker ll.ANS .LXrt.a i sitt av ^’itterhet.sakademien 1832 prisbehinta »Fiirsök att framstiilla svenska lagfarenbetens utbildning» (tryckt 1838 i samma akademis handlingar, bd 14) sökt närmare motivera Stiernluiiiks betydelse. Han skriver där bl.a.: »Sedan man avfallit ifran den Rudbeckska trosliiran. alt Xoaks sonson Magog skall hava utrustat våra stamfäder med lagtavlor; sedan man vidare uppluirt att förlita sig på sannfiirdigheten av den utav Lundius kungjorda gamla handskrift, enligt vilken en frigiven Pythagoras' trål av giitisk biird. benämnd Zamolxis. skall ur en jordkula, diir han tre år igenom suttit och studerat, hava framkommit med Sveriges lag fullfärdig; sedan man även biujat alt betvivla Odens skriftliga lagstiftning, sådan Mhlde och Dalin den antagit; så har 12(i talar om jämte Sehlyter —förste moderna rättshisto126 I fT)ret;ilet till Koiuini’ Magnus l-'rikssnns allmiinna stadslag, s. l.Xll. nnt Id. Onidöinot är i nrdi Icir sig riktigt. nuMi oredan i citaten kan niiiiindigen läggas den blinde .StieriduKik till la.st. nian beror |)ä all denne ej balt tillgäng till sakkunnig bjäl]) vid tryckningen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=