148 PATRICK KNCKKLL iner siiarsamt än sadaiia mod 12 oiler (5. Vinlorlingot i Sämingo 12 januari lö(i8 talar t.o.m. om olt fall då »dcnndis skiffto. 8 men omillan Michel (amdianon och Hanus (a)ndianon atth jonckia them omillan aff om theres gamblä arff». Ingen av de tre männen salt i nämnden. .lag har kallat detta säregna institut »undersökningsnämnd». Delta grundar sig på antagandet att utvecklingen av niiinnden i Savolax på 1550-talet liefann sig i ett brytningsskede. Nämnden hade ej länge varit vald bir ett ting i sänder ulan hade nyligen (ivergatl härtill från att ha fungerat endast vid enstaka s.k. nämndmål. b]j heller låg bevisningen längre med tyngdpunkt hos nämnden. Då nu denna hade att medverka i samtliga mål kände niinindemännen sitt ansvar tyngre än tidigare. Som jury hade nämndens ställning inte varit lika självständig som den kom att bli. Själva domsmakten kom att så småningom närma sig domarens. Jordäganderätten var redan tidigt synnerligen väl bevakad och straffen för brott mot denna rätt var utomordentligt stränga. Då nu nämnden i sin utvidgade ställning hade att uttala sig om samtliga mål. var det endast naturligt att den som »sittande nämnd» och del av domstolens fasta organisation fann det översliga sin förmåga att sakkunnigt yttra sig om varje mål. Ilelt logiskt s(‘)ktes en utväg alt utanför nämnden finna ett sätt alt understika sakförhållandet i ett mål närmare. Denna utväg blev att tillsätta en jury eller undersökningsnämnd, somvaldes för varje särskilt fall. Da kan del antagas att några medlemmar i nämnden fått deltaga i denna antingen på grund av särskild sakkunskap eller helt enkelt emedan del rått brist på lämpliga personer i övrigt. Denna utväg alt välja undersökningsmän kom att omfatta de mål där jorden spelade en roll och som inte var uppenbara. På andra mål fanns det ingen anledning att göra närmare undersökning än den som omedelbart kunde förebringas inför rätta. Del ligger nära till hands all tro dessa undersökningsmän var svurna vittnen eller synemän. Sättet alt utröna sanningen bestämdes enligt äldre rätt huvudsakligen genomalt käranden fick bevisa med vittnen eller edgärdsmän. Svaranden kunde edligen neka (ev. med edgärdsmän) och parterna gemensamt kunde hänskjuta avgörandet till en tolvmannanämnd, som då hade bevisvitsord (se
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=