12a HEGKMENTSFOKMKN EÖR VÄSTERGÖTLAND l.VIO Alla doiiiar skulle utlärdas i konungens namn oeh ined kungligt sigill. M()jlighet att vädja från regementsrådet till konungen eller det lu")ga regementet fanns inte. Konungen avhände sig emellertid inte fullsliindigt sitt prerogativ i fråga om del slutliga avgiuandet. Salunda f(')rl)ehöll hau sig obetingat henadningsrätten i halssaker. Dessutom stadgades, alt. om »medi liden nagre högvichlige handlinger eller andre drapelige saker oeh ärender, um hvilke eronon oeh oss merkeligen anliggiende vore. förefalla kunde», handUngarna i dessa mål skulle sändas till konungen eller det hiiga regementet oeh svar inviinlas, innan dom fiilldes. Bestämmelsen torde i fcirsta hand syfta pa kamerala mål. där det gällde atl bevaka kronans intressen. Den vagt formulerade regeln f(")refaller alt gå stiek i stiiv mot syftemålet med regementsrådet. att skapa en hiigsta domstol för området. Om niimligen underställning anviindes i oträngt mål eller i rädsla fcu' att träda konungens maktanspråk f(">r mära, skulle fidjden bli. att regementsrådet i realiteten uppluirde all vara sista instans. Fiu' regeln i fråga talade emellertid ett viktigt skäl. Om man nämligen tänker sig institutionen som ett utbyggt system omfattande alla lagsagor i riket, skulle undersUillningen komma alt vara ett sätt att åstadkomma likformighel i riitlstilliimpningen. Deu rättsliga grunden fin- alt konungen skulle vara sista iuslaus var alltfort laudslageus hestiimmelse om konimgeiis riitt atl återhryta alla skroksokiier oeh offsokner. 'l ill regementsrådet hiåde i fiirsla hand från häradsting och lagmansting vädjade mål samt mal. som genom underställning från imderriilterna hiinskjutils till detsamma. I nderstiillning var obligatorisk i två fall, dels i halssaker, där lagen var oklar, dels vid edsiireshrotl. 1 sådana mal skidle parternas yrkanden samt vittnesmålen skriftligen skickas till ståthållaren. Sedan skidle underrätten avvakta regemenlsradels svar och först därefter avkunna dom i enlighet med detta. Dessa regler utgjorde en motsvarighet till regementsrådels skyldighet alt underställa konungen viktiga mål. Alla andra mål, som icke voro att hänföra till högmålssaker, edsiiresbrott eller brott mot landsordningen, skulle rannsakas och avdömas på luiradstinget. Om någon av jiarterna ej åtniijdes med domen, hade han riitlighel alt vädja under lagmannen och vidare under regementsrådet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=