51 OM VÅDAVERKEN I DEN SVENSKA LANDSKAPSRÄTTEN behöver erla^'ga nåi^ol till koninigeii eller biskopen, vilkas sak det inte är alt lukta någon lör en oväntad händelse, som ingen människa kan förutse, utan snarare alt straffa ond vilja, på det att olovliga och orättfärdiga handlingar för framtiden må förebyggas genom fruktan och straff». Tillfogandet av en kroppsskada är således straffritt i förhållande till det offentliga, då det skett genom en olycksbiindelse. Med denna begränsning har Andreas Sunesson här ställt sig på den kanoniska rättens ståndpunkt. Ilans uttalande ger även ett gott stöd åt antagandet, att den omständigheten, att h(")ter i detta fall inte utgå till konungen, berott på konungamaktens (")nskan.‘*“ Enligt en upj)gift av Andreas Sunesson (SkL II, 55) har ägarens ansvar för att hans djur fiirorsakat en persons död för vissa fall blivit nedsatt genom en förordning av konung Valdemar Sejr.®'^ Av SkL I, 125 och II, 50 framgår, att samma konung velat rediicera ägarens ansvar för av träl förövad kroppslesion.**^ Av intresse är även följande stadgande i SkL 1, 101; »l)or en Mand i en Lergrav eller Ra?vegrav, skal den, der lod den grave, ligeledes hode tre Mark; men dog siger Kongen, att for den Slags Grave skal man ikke bode.» Här meddelas således två motsatta regler, och vi finna att den av konungen hävdade i varje fall inte omedelbart vunnit erkännande i landskapsrätten.*’*^ Vad den svenska landskajjsrätten beträffar, bör först erinras om, alt, såsom vi i det föregående sökt påvisa, olika stadganden direkt visa eller tyda på att regeln om mildare påföljd av ouppsåtliga rättskränkningar inte härstamma från förkristen tid. Särskilt gäller detta helriiffande olika fall av vådadråp. I götalagarna finnas ännu stadganden, enligt vilka husbonden för dråp begånget av fri per.son, som underlyder hans välde, påliigges ett strängare ansvar än fiir vådagärning (se ovan s. 40 f.). Det föreligger från den svenska landskapsrättens tid inga uppgifter om alt konungamakten och kyrkan direkt skulle ha ingripit för alt lindra straffet för ouppsåtliga rättskränkningar genom egen handling. Däremot finnas några sådana, som gälla ansvaret för annans gärning. Två påvebrev från förra hälften av 1200-talet be- .Ilr till (let anlörcla (Dedeken, a.a. s. 47. .Se härtill Ga-:i)EKEN, a.a. s. 58. Se härtill (Dedeken, a.a. s. 59.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=