50 RAGNAR HKMMER Ulvecklingsgåligeii i Danmark synes mig rätt klart belysas av olika sladganden, varför vi nr jämförelsesynpnnkt ha allt skäl att niirmare iippehälla oss vid dessa. I sitt arbete Manddrabsforbrydelsen i den skaanske Ket fra Valdemarstiden (1922) har Jorgensen ingående utrett kyrkans och konungamaktens bemödanden att inskränka blodshämnden vid mandråp. Enligt kyrkans uppfattning var mandråp en av de svåraste synderna, och särskilt gällde delta om dråpet förövats av hämnd. Inte heller godkände kyrkan det kollektiva ansvaret, ulan enligt dess uppfattning skidle endast gärningsmannen bestraffas.^” Dessa kyrkans och konungamaktens strävanden fingo år 1200 ett synligt uttryck i en förordning av konung Knut VI för Skåne, vilken uttryckligen begränsade frändernas medansvarighet för mandråp och mildrade deras ansvar.Vid sådant förhållande ligger det nära till hands att antaga, att samma myndigheter även verkat för en lindring av påföljden av ouppsålliga rättskränkningar, vilket ju även innebar ett sätt att inskränka blodshämnden. Av vissa sladganden framgåräven tydligt, att delta varit fallet. 1 detta sammanhang är det skäl att med några ord benira kyrkans uppfattning om förutsättningarna för förhandenvaron av ett brott. Den hade ursprungligen omfattat Erfolgshaftungsprincipen. Men senare ställde sig den kyrkliga rätten under inflytande av den senromerska i princip på den ståndpunkten, all ett brott endast förelåg om gärningsmannen stannade skuld till last. Skada förorsakad av en olyckshändelse var således straff lös. Den kyrkliga rätten skiljer mellan brott, begångna av uppsåt (voluntas) och genom vållande (culpa, negligentia), vilket innebär att en skada tillfogats genom alt den handlande inte iakttagit nödig fiirsiktighet. Jag har tidigare anfört ett uttalande av Andreas Sunesson om varför även bir ett genomolyckshändelse (casualiter) tillfogat sår till målsägandcn skulle erläggas full bot.®^ Men i forlsällningen framhåller han. »all om skada kommer av en olyckshändelse (ex casu), upphovsmannen till skadan har den fördelen, alt han inte 00 .loncENSEN, a.a. s. 28. JouGENSEN, a.a. s. 77 ff. Se närmare Kuttner, Kanonislische Schiildlchre, 1935. Se s. 27 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=