121 tiden gick ökat gehör för sitt KOF, men även Emporagrius, som nu blivit biskop i Strängnäs, transformerade sig till en av rättrogenhetens främsta väkKO 1571 blev nu det säkraste värnet mot alla nymodigheter, och vid Karl XI :s trontillträde 1672 var dess ställning starkare än någonsin förr.'^”’ Just de frågor som berörde kyrkotukten var alltid känsliga, eftersom denna enligt protestantisk åskådning med nödvändighet handlade om hur långt den andliga jurisdiktionen skulle tillåtas inkräkta på den världsligas område, och det här förelåg skarpa motsättningar mellan adelns och prästerskapets syn på hur den skulle lösas. I flera manuskript härstammande från 1655 års kommission har helt enkelt kapitlet omkyrkotukt utelämnats. Laurelius är också angelägen att framhålla att hans IX kapitel endast är ett »förslagh och proiect widare til at eftertenckia .» Denna maktkamp mellan de två mäktigaste stånden präglar resten av 1600-talet fram till adelns definitiva seger i och med KL 1686. Efter flera misslyckade försök att blåsa liv i revisionen av KO, drev konungen frågan med stor kraft vid riksdagen 1682. Prästerskapet i Consistorium regni genomgick då under sex veckor i rasande fart Laurelius’ och »Emporagrius’» KOsamt NO, och resultatet blev det s.k. Prästeståndets förslag till kyrkoordning 1682. Man har ansett att detta KOF är »en sammansmältning och bearbetning av Laurelius’ och Emporagrius’ KOF», för att citera t.ex. Pleijel, forskning har visat att det i princip är Laurelius’ olika KOF-versioner som legat till grund för arbetet. Inledningen till kapitlet om uppenbar skrift i KOF av 1682 är dock nästan ordagrant hämtat från Emporagrius’ förslag. Själva brottskatalogen innehåller färre punkter än både Laurelius’ och Emporagrius’. Närmast liknar den 1608 års KOF.'^' Saknas gör, liksom hos Emporagrius, tidelag, medan däremot drinkare och slagskämpar hänger med. Någon generalklausul finns inte. I fråga om själva plikten kan man iaktta en markant nedtoning av den aktiva »botgöringshandlingen». 1 motsats till Laurelius, som ordagrant citerar KO 1571 och Emporagrius, somskaldar fritt, men med KOsomgrund, säger KOF 1682 helt kort: »Man må och sättia them före allmoso gifft och andra miss164 tare. 168 169 men senare 170 164 A.a. s. 323. A.a. s. 336. Laurelius t. Per Brahe 1 1.5.1662. Skoklostersaml. II. Fol. n:r 33, RA. Cit. efter Kjöllerström 166 1944 s. 294. I verkligheten hade man K ckats slarva bort Emporagrius’ KOE. Det man trodde var E:s KOF var i verkligheten ett renskrivet exemplar av 1655 .års kommissionskoncept, d.v.s. Emporagrius’ »råskiss». (Bade L.aurehus och Emporagrius hade vid det här laget avlidit.) Kyrkoordningar och förslag dertill före 1686, 3, s. 1 ff. Pleijel s. 16. Uttrycket torde ytterst härröra från Naumanns förord till KOE 1682 i Kyrkoordningar och förslag dertill 3, s. 1\'. Kjöllerström 1944 s. 356. Vilken i sin tur ju var identisk med 1619 och 1626. 16S 9
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=