118 Efter ett misslyckat försök 1650 tillsattes 1655 en kommission att utarbeta en ny kyrkoordning. Som främste man utsågs Emporagrius, som haft goda förbindelser med drottningen, men även Laurelius deltog. Den senare reviderade och kompletterade hela tiden sitt eget förslag vid sidan av kommissionens arbete, och vid riksdagen i Göteborg 1659-60 presenterades två förslag: Laurelius’’’* och det s.k. Emporagrius’.Något tredje, självständigt »kommittéförslag» existerade aldrig. Kommittén behandlade endast sakfrågorna, och överlät den närmare utformningen åt Emporagrius, som strävade efter en strikt lagmässig utformning.Alla fem bevarade exemplar har tillkommit efter 1663, men att det skulle finnas några för oss intressanta skillnader mellan dessa och det förslag sompresenterades fyra år tidigare är högst osannolikt. Förslagen presenterades 1659 för konungen, som inte mottog dem särskilt väl. Karl X Gustaf avled hastigt i februari följande år. Tronföljaren, Karl XI var endast fyra år gammal, varför en förmyndarregering, utsedd i kungens testamente, tillträdde landets styrelse. Härmed sköts frågan om en ny KOpå framtiden. Förmyndarregeringen var av den uppfattningen, vilken även riksdagen 1668 senare instämde i, att stadfästande av en ny KOborde vänta tills konungen uppnått myndig ålder. Kan man då iakkta några skillnader mellan Laurelius’ och Emporagrius’ KOF i stadgandena omden uppenbara skriften och plikten? Laurelius var alltså den konservative bevararen av andan från 1571, under det att Emporagrius bl.a. hade en del idéer om radikalt ökat lekmannainflytande i kvrkostyrelsen. Märks detta på något sätt i kyrkotuktsstadgandena? 3.3.3. Laurelius' kyrkoordningsförslag Vi granskar först Laurelius’ kapitel omuppenbar skrift och kyrkoplikt. Författaren börjar sitt IXkapitel, »OmKyrckioagha och uppenbara Skrifftermål»,''’^ med att noggrant påvisa upphovet och grunden till denna prästerskapets rätt: »Så är thet ock nogsampt kunnigt at Kyrckohistorierna, det en Chnsteligh Disciplin och agha medh bindenyckelen, är altijd hollen widh macht, så at sielfua höga öfwerheeten hafwer most kasta sigh under samma band Må fördenskul ingen hafwa macht at draga sigh undan, på hwadh sätt thet dock skee kan, en sådan skäligh, belefwat och stadgat Kyrckio Disciplin, eller dristeligen och öfwerdådeligen ther om tala och seja: Käre hwem hafwer gifwit Presterna then machten, at sålunda nepsa och straffa folcket? Efter nu klart är, at Christus sielf hafwer then kraften themordentehgen meddelat och antwardat».'^^ Ky rkoordningar och förslag dertill före 1686, 2.1, s. 98 ff. A.a. s. 4ff. Kjöllerström 1944 s. 306 f. A.a. s. 314 f., 330. Laurelius’ KOFs. 181. A.a. s. 184 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=