83 fastställde RR:s dom, enligt vilken yrkandet om hyra avslogs på grund av att bestämmelsen »icke skäligen kunde anses innefatta förpliktelse för hyresman, som till följd av uraktlåten hyresbetalning förverkat kontraktet, att i annan händelse, än att lägenheterna bleve outhyrda» eller uthyrts till lägre hyra hålla husvärden »skadeslös» förförlusten. Denna omett sentida åsidosättande av en oskälig påföljdsklausul påminnande dom motiverades närmast i tolkningstermer (»anses innefatta förpliktelse») men innehöll i realiteten en komplettering av påföljdsbestämmelsen med en begränsande eller korrigerande regel, sannolikt hämtad från skadeståndsrätten (märk »skadeslös»).' Det är att märka att en motsvarande begränsning inte fanns i JB 16: 14 angående detta jämte ett annat fall (lastbart och lösaktigt leverne) av förlust av hyresrätt: ». . . och vare han ändå pliktig att betala hyran till nästa fardag». Denna praxis fortsattes i NJA 1907 s. 10 (rörande ett arrendeavtal) och 1908 s. 420 (hyra) och blev lagfäst i 37 § avtalslagen 1 st., vilket sedermera upphävdes i samband med tillkomsten av den nya generalklausulen i 36 §.‘ Det framhålles i motiven till avtalslagen att man i rättspraxis »funnit sig oförhindrad att åsidosätta dylika kontraktsbestämmelser» (Förslag 1914 s. 154). I det berömda fallet NJA 1918 s. 20 företog HDen restriktiv tolkning av en klausul om force majeure. Ett bolag hade genom avtal i juli 1914 gjort omfattande åtaganden att leverera spannmål i september samma år. Utbrottet av världskriget i augusti medförde stora prisstegringar. Bolaget åberopade till befrielse från leveransskyldighet force majeure enligt bestämmelse i de slutsedlar somkommit till användning vid avtalens ingående. HD ansåg visserligen krigsutbrottet vara en händelse som omfattades av bestämmelsen (ehuru inte nämnd i exemplifieringen), »dock endast under förutsättning att kriget kan anses ha orsakat omöjlighet att fullgöra leveransen» (varom intet sades i bestämmelsen). HD ansåg inte i målet »vara ådagalagt, att genom kriget uppstått sådant hinder för leveransen» som förutsattes i den åberopade bestämmelsen. Denna omfattade enligt HD:s tolkning endast »hinder, somkunnat undanröjas allenast genom åtgärder, vilka legat helt och hållet utanför förutsättningarna för bolagets avtal med sina köpare». HD (3 ./. 2) begränsar på detta sätt bestämmelsens räckvidd, medan en minoritet — med en mindre restriktiv tolkning - var beredd att tillämpa bestämmelsen redan när inträffad händelse »skulle för bolaget medföra kostnader, utöver vad under vanliga förhållanden erfordrats, vilka stode i väsentligt missförhållande till den vinst, bolaget eljest kunnat på- ' Enligt Almcn (L.igen om avtal, 1916, s. 221 not 4) saknades sannolikt förebild till denna rättstilllämpning i tysk och dansk rätt. ’ 37 § 1 st. lydde: Har någon för den händelse, att ett av honomingånget avtal skulle komma att hävas på grund av underlätet fullgörande från hans sida, förbundit sig att utan hinder av avtalets hävande erlägga vad han utfäst eller låta den andre behålla vad erlagt blivit, skall vad i 36 § är i fråga omvite stadgat äga motsvarande tillämpning.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=