80 rörande giltigheten av samma skiljeklausul i tvist mellan två norska parter. Om motivet endast var att avtal skall hållas eller att skäl ej ansågs finnas att frångå skiljeklausulen framgår inte. Under rubriken hänvisas även 1919 rfs. 69, där Stockholms RR och Svea HovRkommit till motsatt resultat vid prövning av samma skiljeklausul: svaranden kunde inte genom bestämmelsen anses ha »avsagt sig rätten att få ifrågavarande tvist, som avsåge tillämpningen av ett mellan två svenska firmor här i riket avslutat kontrakt, prövad av svensk domstol». Till utgången i fallet 1924 kan ha bidragit att skiljeklausulen nu ingick i ett av en svensk organisation 1920, alltså efter den tidigare domen, antaget standardavtal. Det mera typiska standardavtalsproblemet, det om intolkning/införlivning, uppkom i rättsfallsserien NJA 1936 s. 521, 1949 s. 609, 1969 s. 285 och 1980 s. 46, som alla gällde giltigheten av skiljeklausuler i standardvillkor, vartill hänvisning skett men sominte bifogats eller på annat sätt delgivits motparten. Alla gällde avtal mellan köpmän. I det första och det sista av dessa fall ansågs skiljeklausulen gälla men inte i de två mellanliggande. I fallet 1936, där svaranden påstod att skiljeklausulen »varit på ett försåtligt sätt undanstucken bland köpevillkoren», hade hänvisningen till standardavtalet i vart fall skett i avtalstexten, inte såsom i fallet 1949 genom påstämpling på accepten eller i 1969 års fall genom tryck på brevpapperet, och vid den tiden (1936) var nog inte problemet med undanstuckna och tyngande klausuler så aktuellt som det börjat bli, när 1949 års fall avgjordes. I fallet 1969 tillkom att motparten var ett utländskt (jugoslaviskt) företag. Det tre fallen 1936-1969 behöver inte i och för sig vara oförenliga och innebära en förändring av rättsläget,' men å andra sidan är det tänkbart att en mera kontrollbetonad inställning gjorde sig gällande i de tvä senare fallen. I det moderna fallet 1980 gavs klart till känna, att HD räknade med ett förändrat rättsläge. Dels ges uttryck för att skiljeklausuler ses som ett »naturligt och värdefullt led i avtalsslutandet» i affärsförhållanden, varmed åtminstone företag med branschvana var förtrogna (ingen överraskande klausul i sådana avtal), dels hade 36 § avtalslagen tillkommit, varigenomen mera direkt öppen kontroll av i sig eller i det särskilda fallet oskäliga avtalsvillkor i stor utsträckning kunde ersätta den mera dolda kontrollen genom höga krav pä införlivandet och särskilda klarhetskrav, men klarhetskraven gör sig ännu starkt gällande pä detta område. Vad särskilt angår skiljeklausuler skall slutligen nämnas att HD i NJA 1983 s. 510 godtog en sådan t.o.m. i ett avtal med en konsument med hänsyn till att dennes kostnadsansvar för skiljeförfarandet begränsats till ett halvt basbelopp. till ett fall, SvJT 4.11. Tolkmngsdissens. Oklara avtal Ett utpräglat fall av tolkningsdissens gällande innebörden i en termfinns i NJA 1876 s. 8. Det gällde här innebörden av måttenheten »nyläst» vid köp av kalk. ' Jfr Adlercreutz, Avtalsrätt II 8.5.3 under (2).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=