79 ovanlig uppfattning när fråga är omföretag, såsom just försäkringsbolag, som enligt vad som är allmänt känt alltid tillämpar allmänna villkor, vari kunderna inte kan få till stånd någon ändring (jfr Curt Olsson, NJM 1957 bil. 6 s. 23 f., Adlercreutz, Avtalsrätt II s. 56 f.). Någon prövning av avtalsvillkorets rimlighet aktualiserades inte. Tydligen skulle också efter avtalsslutet vunnen kännedomompreskriptionsregeln ha fått betydelse. Även om frågan om standardvillkors införlivning med avtal, med eller utan hänvisning, här aktualiserades, fick den ingen lösning. HD avgjorde, i anslutning till RR, målet mera på grundval av allmänna överväganden av skadeståndsrättslig natur. Frågan blev huruvida SvD:s försummelse vid tillkännagivande av försäkringsvillkoren haft avgörande betydelse för försäkringstagarens förlust. Jag skall i fortsättningen av detta avsnitt uteslutande hålla mig till skiljeklausuler, som var ett typiskt och viktigt inslag i många standardavtal. Det var naturligt att ett autonomt regelsystem skulle ha en autonomanordning för tvistelösning. Affärsmännen föredrog att få sina tvister avgjorda utanför domstolarna. Skiljeförfarandet var snabbare och ofta sakkunnigare än vad som kunde påräknas vid domstol men givetvis också krävande både i fråga om kostnader och personliga insatser för den enskilde affärsmannen/småföretagaren. Genom användningen av standardavtal kunde även personer utanför företagarnas krets riskera att bli bundna av skiljeklausuler. Skiljeklausuler blev också relativt tidigt uppmärksammade som bestämmelser som inte nödvändigtvis ansågs utan vidare vara bindande utan började särbehandlas med krav på särskilt tillkännagivande, så att det säkarställdes att motparten åtminstone lagt märke till bestämmelsen, som ju ofta var den sista i de alltmer omfattande allmänna avtalsvillkoren. NJA 1924 5. 620 handlar om ett tidigt av en svensk organisation antaget internationellt standardavtal, »Svenska stenkolimportörernas förenings kontraktsformulär, fastställt vid ordinarie möte d. 20 febr. 1920». Två svenska kolimportörer hade slutit avtal omleverans från den ene till den andre fob brittisk hamn med användande av detta kontraktsformulär. Däri hänvisades till »nedanstående bestämmelser, kompletterade i tillämpliga delar av omstående General-Conditions». Dessa fanns tryckta på kontraktets baksida och angavs vara antagna på en konferens 1908 mellan brittiska exportörer och kolimportörsorganisationer i Tyskland, Danmark, Sverige och Ryssland. Under rubriken Arbitration bestämdes att tvister skulle underställas summarisk skiljedom eller annat skiljeförfarande i vissa brittiska hamnstäder. Sedan tvist uppkommit mellan parterna och den ene instämt den andre till Malmö RR, invände svaranden att tvisten skulle avgöras av skiljemän i England enligt avtalets skiljeklausul. I samtliga instanser avvisades målet enhälligt på denna grund utan närmare motivering. Under rubriken till rättsfallsreferatet hänvisas till en notis i SvJT 1917 (s. 130) om att i Norge i högsta instans på samma sätt avgjorts ett mål
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=