74 bevisföring som sedan brukat kallas begreppsjurisprudens. Slutsatsen bestyrktes med ett latinskt citat: Nemo plus iuris in alium transferre potest, quam ipse habet} Ett annat fall där en skriftlig handlings lydelse ställdes emot styrkta muntliga utfästelser är NJA 1874 s. 60. En fastighet, innehavd av J och hans hustru med panträtt (av NRev och HD kallad besittningsrätt, av HRnyttjanderätt), såldes genom ett avtal 1869 till P (troligen fastighetsägaren). Det bevisades att fråga var om en säkerhetsöverlåtelse (av rätten till fastigheten) och att J skulle ha rätt att inom3 år lösa den tillbaka till samma belopp som »köpeskillingen». Fastigheten brukades hela tiden av J och hans familj. P vägrade i målet att låta J och hans rättsinnehavare lösa tillbaka fastigheten till samma pris. I HDvar meningarna i hög grad delade. De tre ledamöter som bestämde utgången, ansåg det vara utrett, att överlåtelsen »skett under förutsättning, att J skulle äga inomtre år därefter lösa lägenheten åter» och att P utfäst sig att skriftligen tillförsäkraJ detta. De tre övriga, däribland Olivecrona, höll på den skriftliga handlingens avgörande betydelse. J och hans hustru ha genom handlingen 1869 »utan villkor sålt all den rätt de ägde till ifrågavarande lägenhet». Det bör anmärkas (vilket skedde i HR) att här inte var fråga omett formalavtal enligt JB, då handlingen inte gällde överlåtelse av äganderätten till fastigheten. Den genomvittnen och omständigheterna styrkta gemensamma partsavsikten blev i NJA 1902 s. 90 avgörande t.o.m. vid fastställandet av innehållet i ett formalavtal. Enligt en köpehandling 1884 hade Per P och hans hustru till sin son Pål P och hans hustru sålt sitt »uti Nyland inomF socken under n:r 3 ägande skattehemman om 3/16 tnld med tillhörande ökeskatt att genast tillträdas». Pål fick lagfart på »3/16 tnld av skattehemmanet Nyland n:r 3». Sedan visade det sig att hemmanet i själva verket omfattade 7/16 tnld, och 14 år efter köpet instämde Pål sin fader Per med yrkande om att Per skulle förpliktas utfärda köpebrev på återstående 4/16 tnld av hemmanet. Per höll envist i alla instanser fast vid vad avtalet innehöll, även omförsäljningen avsett hela fastigheten. HR och HovR biföll Påls yrkande med hänvisning till att det såväl av handlingens innehåll som av vittnesbevisning framgick att försäljningen omfattat hela Pers fastighet, vilket också bestyrktes av att Pål »alltsedan köpet innehaft och brukat hela hemmanet och utgjort alla dess onera och utskylder». HDvalde i stållet utvägen att, »ehuru genom misskrivning avhandlingen kommit att innehålla, att försäljningen avsåge allenast 3/16 tnld», förklara »samma avhandling . . . gälla hela omförmälda hemman 7/16 tnld n:r 3 Nyland med ökeskatt». Trots formkravet i JB 1:2 gavs alltså avtalet ett annat innehåll i fråga om objektet än vad handlingen utvisade enligt principen »falsa demonstratio non nocet».^ Så ' Afzelius a.a. s. 59 med not 1. Om Afzelius och det inflytande han rönt från tvska rättsvetenskapsmän somsärskilt 'Ähndscheid och Jhering se Almquist s. 58 f. och Sundell s. 117 f. ^ Jfr Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp, 1951, s. 84.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=