70 man inte i äldre tolkningspraxis. En för äldre tid ganska typisk inställning synes framgå av Naumanns bristande intresse för att ta upp fall omavtalstolkning som prejudikat i sin tidskrift (se ovan 1.12.). Det är först under detta århundrade som avtalstolkningsfrågor i rättspraxis tilldragit sig något märkbart intresse, men även utvecklingen under slutet av 1800-talet visar ökande beredvillighet att ta hänsyn till omständigheter utöver lydelsen. 4.7. Ett fall av äldre typ Trots Naumanns programförklaring har jag i hans tidskrift funnit ett fall, NT 1869 s. 435, som här får exemplifiera det tidigare ganska stelbenta avtalstolkningsförfarandet. En torpareJ hade av två olika hemmansägare för en tid av 50 år förvärvat en avsöndrad lägenhet från vardera av dem, huvudsakligan skogsområden. J sambrukade de båda lägenheterna. De två kontrakten hade något olika lydelse. Enligt det ena »bortsåldes» egendomen till J, enligt det andra »tillhandlade» sig J ifrågavarande lägenhet. Enligt kontrakten hade J rätt att ta ved till husbehov »av torr och avfallen skog» men ej av den växande skogen utan hemmansägarens medgivande. Han hade också rätt att använda marken till sommarbete för sina kreatur. Sedan J på dessa områden avverkat skog till avsalu och släppt ut getter och »oringade svin», som betat av respektive »upprotat marken», instämdes J av hemmansägarna med yrkande om bötfällning och ersättning för skogsåverkan och missbruk av betesrätt (jfr 1864 års SL 24:3, 7 och 8). Enligt rubriken till rättsfallsreferatet var huvudfrågan, om upplåtelsen var att anse som arrendekontrakt, ehuru kontrakten betecknade upplåtelsen som »försäljning». HovR ansåg - egendomligt nog - kontrakten inte innehålla förbud för J »att efter gottfinnande förfoga över den å torplägenheterna befintliga skog» och ansåg inte reglerna angående »landbo» (jfr JB 16 kap. i 1734 års lag) tillämpliga »i fråga omsådan jordupplåtelse, som i nämnda kontrakt omförmäldes». J befriades från ansvar och ersättningsskyldighet, som ålagts honomav HR. HD fann lägenheterna »icke, på grund av åberopade kontrakter eller vad i övrigt i målet förekommit, kunna anses hava av J innehafts annorlunda än såsom lejd jord», och då han inte visat sig ha ägt jordägarens tillstånd att sälja de tio famnarna ved, dömdes han till böter och ersättningsskyldighet (SL 24: 3 och 7). Han dömdes även till böter enligt SL 24:8 för att han, då han enligt kontrakten »ägde sommarbete» för sina kreatur, låtit getter och oringade svin beta där. Ett justitieråd ansågJ inte kunna dömas för missbruk av betesrätt. HovR kan tänkas ha fäst vikt vid motsägelsen i kontrakten med uttryck för både överlåtelse och upplåtelse av nyttjanderätt och hellre friat än fällt. Men motiveringen bär inga spår av något tolkningsresonemang, t.ex. angående vad somvarit parternas avsikt eller vad J - troligen knappt läskunnig— kunnat uppfatta av kontrakten (liksomdet inte heller finns spår av resonemang omstraff-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=