69 Den första regeln är en ännu i dag tillämplig hänvisning till att för olika avtalstyper utfyllande regler ofta kan påverka tolkningen. Den andra är ett klart uttryck för minimumregeln, somgivetvis har en viljeteoretisk grund. I ett senare sammanhang (II § 242) formulerar Schrevelius den andra regeln så att obligatoriska avtal bör tolkas snarare till förmån för promittenten (avgivaren av viljeförklaringen) än emot honom, emedan han mte kan anses ha åtagit sig mer än vad som fullt ut kan bevisas att han velat åtaga sig (en ännu tydligare viljeteoretisk motivering). Som en första tolkninqsregel uppställdes dock i detta sammanhang vad som kan kallas oklarhetsregeln. Otydliga avtal bör snarast tolkas emot honom, dvs. den som formulerat det, än för honom, med motiveringen att ingen skall dra fördel av otydliga avtal, somhan själv är skuld till. Schrevelius påpekar att dessa två regler ofta kommer i kollision med varandra. Meningarna omvilken som skulle ges företräde var delade, men Schrevelius uttalade sig till fördel för minimumregeln. »Oklarhetsregeln» skulle endast tillgripas som en sista utväg. För sm mening åberopar han ovanligt nog en engelsk skrift.' 4.5.3. Nordling Nordling har veterligen inte uttalat sig direkt omavtalstolkning, men eftersom hans avtalslära som nämnts byggde på principen att »den berättigades förnuftiga intresse» var avgörande, inte den rättshandlandes vilja, låg däri också en objektiv tolkningsprincip. Han ger snarast uttryck för en förklaringsteori: »Emedan förvärvaren med fog måste gå ut från den allmänna förutsättningen, att avlåtaren velat vad han i handling uttryckt, så har han även vid brist i överensstämmelse mellan viljan och den yttre handlingen ändå anledning att vid densamma fästa sitt intresse, såvitt denna brist icke varit honomtydlig.»' 4.6. Rättspraxis omavtalstolkning. Inledning I de följande avsnitten skall anföras fall från HD:s praxis som gäller avtalstolkning. Som nämnts är det svårt att få grepp om hur domstolarna, bland dem HD, under tidigare skeden hanterat avtalstolkningsfrågor, då de domar man kan finna - och det är inte lätt vad gäller äldre tid — sällan ger klara besked. Den ofta förekommande knappheten i motivering gällde inte minst avtalstolkningsfrågor. Tolkning uppfattades tydligen främst som ett språkligt, inte ett juridiskt problem, ehuru det åtminstone i doktrinen givits uttryck för vissa tolkningsprinciper. Jag kan hänvisa till vad ovan (4.5) anförts om Nehrmans råd och anvisningar rörande tolkning. Några påtagliga spår av doktrinen finner ' Schrevelius II 5 242 s. 390, där han hänvisar till Stephen, Newcommentaries on the Laws of England, Vol. 1 s. 465, vars mening han säger »hava mest skäl för sig». - Nordling, Föreläsningar i svensk civilrätt, 1882, s. 146.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=