68 nom. Men skulle kontraktet vara så beskaffat att det ej kan läsas eller dess mening inhämtas, bör man bortse från det. Den andre får då skylla sig själv. Min kommentar. Här ges alltså uttryck för både minimumregeln och den klassiska oklarhetsregeln (contra proferentem), men den senare rekommenderas tydligen endast för uppsåtliga fall och får inte leda till för avgivaren av viljeförklaringen otillbörligt betungande resultat. Nehrmans lära omavtalstolkning förefaller välutvecklad i nivå med utländska förebilder till skillnad från vad läget kan förmodas åtminstone i huvudsak ha varit i rättspraxis. Jag hänvisar till vad ovan (4.2.) sagts i anslutning till 1826 års förslag till allmän civillag och längre frami anslutning till rättspraxis. Jag skall här även peka på några praktiska råd som Nehrman ger i anslutning till sin tolkningslära (§§ 49-56). Det är tillrådligt att till förekommande av olägenheter ta bort alla mörka ord ur föreningen (dvs. avtalet), innan man skriver under. Men än viktigare är att överväga, med vemman ingår avtal, man skall inte vara flat eller försyrtt, ej heller alltför godtrogen utan försöka förekomma rättegångar. Det är onödigt att ta in i föreningar vad som ändå gäller enligt lag. Han rekommenderar användningen av tillägg (post scriptum) framför att radera och ändra i ett renskrivet kontrakt. Det bästa försiktighetsmåttet (cautela) är att aldrig bedraga, ty den det gör blir säkerligan belönad med samma mått. Han varnar i det sammanhanget för att i avtal göra onödiga och ovanliga förbehåll som väcker misatänksamhet; »quo plus cautelx, eo plus fraudis» (ju mer försiktighetsmått, desto mer bedrägeri). Det förefaller vara en varning för undanflyktsklausuler (escape clauses). Nehrmans lära omavtalstolkning förefaller välutvecklad i nivå med utländsde särskilda avtalen, att varje särskild handling har sitt särskilda syftemål, varav kontraktet får sin rätta form, varelse och beskaffenhet. Därmed synes han vilja inskärpa de olika avtalstypernas betydelse för tolkningen och för utformningen av för dem tillämpliga regler, och att varje slag av avtal måste behandlas efter sin särskilda karaktär och beskaffenhet, varvid han hänvisar till 41 :a domarregeln, att domaren bör veta vilket namn saken skall givas. 4.5.2. Schrevelius Om avtalstolkning yttrade sig Schrevelius ganska kortfattat (I § 68). Han hänvisade till Nehrman s. 166 (de just citerade reglerna) och nämnde två huvudregler. I övrigt hänvisade han till särskilda tolkningsregler som gäller för olika typer av juridiska handlingar (avtalstyper), vilka behandlas i sina särskilda sammanhang. Hans två huvudregler var följande: 1) Den mening bör helst antagas vara den rätta sombäst överensstämmer med det ärendes natur, varomfråga är. 2) Omdet är oklart om en person velat upplåta mer eller mindre av sin rätt till annan eller åtagit sig en större eller mindre skyldighet, så bör i tvivelaktiga fall det mindre antagas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=