61 Det är inte möjligt att här följa alla spår i fråga ompassivitetens betydelse vid slutande av avtal och fastställande av dess innehåll. Avsikten är att visa att utvecklingen i praxis varit ganska oberoende av avtalslagens tillkomst. Avtalslagens och väl så mycket de tidigare köp- och kommissionslagarnas stränga reklamationsregler synes dock ha spelat en stor roll för ijtveckling av motsvarande regler utanför området för de lagfästa reklamationsreglerna. Tydligt är att merkantila förhållanden starkt präglade HD:s rättsbildning under senare delen av 1800-talet och i vårt århundrade - även lagstiftningen komju att präglas härav. Krav på snabbt handlande, kortare frister, stod i samklang med det ekonomiska livets snabbare rytm. Här skall närmast motsvarande utveckling beskrivas såvitt angår innehåll i fakturor. 3.4. Fall rörandefakturaklausuler Som nämnts fanns i 1855 års KF angående handelsböcker och handelsräkningar, förutomi § 24 en bestämmelse med en klanderfrist å tre månader, en reklamationsregel (§ 22) med tidsbestämningen »utan dröjsmål» såvitt angick anmärkning mot räkning, när parterna, båda köpmän, hade ett avtal om öppen kredit sinsemellan (kontokurantförhållande). Försummelse att reklamera jämställdes enligt regeln med godkännande av räkningen. Detta har förmodligen stått i överensstämmelse med handelsbruk i köpmannakretsar och är veterligen det första exemplet på denna typ av passivitetsregler i lagstiftningen. Dess räckvidd var som snart skall visas begränsad, men det utesluter inte att i rättspraxis, med dess ökande benägenhet att ta hänsyn till handelsbruk, kunnat utbildas motsvarande regler om reklamationsskyldighet gentemot fakturor i andra situationer, såsom skett i fråga om bekräftelseskrivelser, särskilt som faktura ofta kan vara den första och t.o.m. enda skriftliga handlingen i samband med ett muntligt köp. Här skall särskilt uppmärksammas HD:s Inställning till införande av tillägg till avtalet genombestämmelser i faktura. Först skall här dock anföras ett fall, vari fråga bl.a. var omtillämpning nämnda KF 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar, NJA 1890 s. 420. En firma hade åtagit sig uppdrag att försälja ett bruks produkter. Sedan bruksägaren klandrat firmans räkningar angående försäljning somfelaktiga, invände firman att talan inte blivit anställd inom den i nämnda KF § 22 stadgade tremånadersfristen, varför räkningarna skulle anses ha blivit godkända av bruksägaren. Fråga var om denna KF var tillämplig på denna typ av räkningar, vilket underinstanserna men inte HD fann vara fallet. HD tillämpade i stället ettårsfristen i HB 18:9.' ' Den kortare fristen i 1855 ars KF »utan dröjsm.ål» tycks inte ha gjorts gällande i m.ilet; det räckte med tremanadersfristen (till stor del räckte för avvisande av brukets krav även cttårsfristen i HB 18:9). I ett tidigare fall, \jAIS82 s. 215, där invändning gjorts omatt anmärkning inte framställts inom 14 dagar mot en kontokurant, blev denna fräga inte aktualiserad i HD. Underinstanserna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=