57 Enligt HovR;s av HDfastställda dom hade K inte mot gjort bestridande styrkt att han förrän i juli 1908 till S framställt anmärkning om att S levererat 8.000 utöver de köpta 2.000 cigarrgigarretterna. Hans anmärkning förtjänade på grund därav inte avseende och han dömdes betala hela partiet. I dessa båda fall uppkom bundenhet på grund av passivitet sannolikt oavsett vad avtalet innehållit i fråga om kvantitet - några skriftliga avtalshandlingar fanns tydligen inte.'° I det senare fallet, från tiden efter köp- och avtalslagarnas tillkomst, är passivitetsverkan tydligt utformad som en reklamationsregel i enlighet med Alméns uppfattning omdetta typfall, och det påpekas i rubriken till NJA-referatet, att parterna stått i affärsförbindelse med varandra. K synes inte ha tillgodogjort sig den omstridda kvantiteten men den har stått till hans förfogande länge utan att han lyckats sälja den. I båda fallen hade ostridigt ett köpeavtal träffats — det var om kvantiteten parterna tvistade. I princip har den som påstår att avtal träffats om mer än motparten medger bevisbördan därför (jfr HR:s dom), men i dessa fall, där leverans ägt rum, har en passivitetsregel tagit över denna bevftbörderegel. Om än HD varit försiktig med att ge rättsverkan åt ren passivitet gentemot ett anbud, även om detta haft formen av ett realanbud (leverans eller annan prestation), eller gentemot en prestation som tillkommit på grund av något missförstånd hos den presterande, har HDdock i vissa situationer låtit partsbundenhet inträda under särskilda förhållanden, där den mottagande parten varit försumlig med att klargöra sin uppfattning av rättsläget och handla i enlighet därmed och ibland tvärtom förfogat över den mottagna egendomen. Jag skall inte här gå närmare in på dessa frågor, som har nära beröring med partsbundenhet som uppkommit i olika mellanmanssituationer (bulvanskap, avtal genom mäklare, agenter etc. och genom passivitet och konkludent handlande tillkommen fullmakt o.d.). Här skall endast pekas på några fall av vad som kan karakteriseras somkonkludent partsinträdeOfta är det en affärsförbindelse som ger anledning till särskilda krav att handla. I två fall har kronan blivit betalningsskyldig på grund av förfogande över varor även sedan upplysning erhållits om att annan än avtalsparten fullgjort leveransen och ställt ut fakturan till sig. Kronan har i båda fallen nonchalerat de fakturor, vari leverantören klargjort läget (NJA 1931 s. 412, 1946 s. 122). I NJA 1961 s. 638 blev en kommun betalningsskyldig på grund av »det sätt varpå den förhållit sig» (cit. efter referatrubriken), ehuru den inte formellt stod somavtalspart i leveransavtalet. I domskälen framhävdes att kommunen måste ha insett leverantörens inställning. På liknande sätt blev i NJA 1982 s. 244 (Byggma Syd) ett moderbolag ansvarigt för dotterbolags skulEtt ytterligare fall är SJA 1910 s. 54, elär K mot S:s krav på betalning för levererad vara, som K avvisat, först i rättegången anmärkt mot att leveransen omfattade mera än som avtalets (vilket var ostridigt i målet). " Jfr Adlerereutz, Avtalsrätt 1, 9 uppl. 1989, 3.13.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=