47 sedeln sedan sändes till S, vägrade denne att skriva på med motiveringen att slutsedeln innehöll ett tilläggsvillkor rörande varans kvalitet. HovR, till vars dom NRev och ett justitieråd anslöt sig, konstaterade först att det inte var fråga om ett avtal, som »för sin giltighet förutsatte slutsedels upprättande», och att »särskild överenskommelse icke, såvitt visat blivit, mellan parterna träffats, att avtalets avslutande skulle vara beroende därav, att dylik handling av dem undertecknades». Sedan ytterligare konstaterats att den av S påtalade kvalitetsbestämmelsen i slutsedeln inte innebar någon ändring av villkoren, fann HovR att giltigt avtal fick anses ha kommit till stånd, när S från mäklaren »erhållit underrättelse om bolagets antagande av S:s offert»- Detta måste ha inneburit att mäklaren ansetts förmedla utbytet av ett bindande anbud och en bindande accept - avtalet hade ju enligt HovRkommit till stånd genom att S mottog bolagets accept av S:s anbud. HD däremot (5 ./. 1) ansåg att S:s godkännande varit nödvändigt för att S skulle anses bunden. Detta berodde tydligen inte på att accepten ansetts vara oren genomtilläggsbestämmelsen utan angavs bero på att mäklaren endast haft uppdrag att förmedla underhandlingar. Av upplysningar om eller efterforskningar av handelsbruk finns inga spår. Närmast tyder HD:s motivering på att mäklaren ansetts sakna behörighet att få till stånd avtal. Inte heller HovReller dissidenten i HDsynes ha räknat med behörighet hos mäklaren utan endast ha sett denne som förmedlare (överförare, bud) beträffande rättshandlingarna. I senare rättspraxis - NJA 1921 s. 250, 1925 s. 444 och 1940 s. 687 - har avgörandet gått i motsatt riktning, dvs. avtal har ansetts komma till stånd genommäklarens förmedlingutan parts godkännande på grund av att mäklaren ansetts ha behörighet, såvitt jag förstår uppdragsfullmakt, att sluta avtal om grundval av en fast offert från ena partens sida.-^ I NJA 1922 s. 83 gick avgörandet i andra riktningen, vilket berodde på en uttrycklig bestämmelse i slutsedeln om att avtalet annullerades, om köparen underlät att underteckna slutsedeln. Avgörandet avviker därmed inte från de nämnda utan ger snarare ett ytterligare stöd. Frågan om skriftformens nödvändighet har alltså kommit i skymundan för frågan om mäklaren haft behörighet att sluta ifrågavarande avtal. Smidiga metoder för avtalsslut har godtagits men inte med tillämpning av den princip som HovR och dissidenten .i HD tillämpade i 1908 års fall, vilket dock inte behöver betyda att denna underkänts. Ett senare fall av liknande typ är NJA 1962 s. 276, där trots skriftformens åsidosättande avtal ansågs ha kommit till stånd och detta skett genommedverkan av en förmedlare utan att avseende fästs vid huruvida denne »ägt eller saknat bemyndigande» att företräda ena parten (cit. ur HD:s dom). Det blev alltså fråga om ett avtalsslut direkt mellan parterna. Nöjesplatsinnehavaren S ’ Se Avtalsrätt I särskilt 6.12.3, jfr 3.14, samt Vahlén, Avtal och tolkning s. 121 f., Karlgren, Passivitet s. 79 f., även s. 72 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=