46 trakt, men det hade tydligen inte parterna emellan klargjorts, huruvida först genom kontraktet ett bindande avtal skulle komma till stånd eller omkontraktet endast skulle utgöra en bekräftelse på det slutna avtalet. I och med att det muntliga avtalet ansetts vara bindande, måste kontraktet av HD ha uppfattats somendast en bekräftelse. Även i NJA 1902 s. 54 gällde tvisten, huruvida skriftligt avtal varit nödvändigt för bundenhet. Delägarna i Hofby brännvinsbränneri hade genom muntligt avtal den 10 september 1898 förbundit sig att till J med vissa undantag leverera allt under tiden 1/10 1898 - 1/5 1899 tillverkat brännvin för 68 öre litern. Sedan leverans uteblivit krävde J av delägarna i skadestånd 4 öre för varje undanhållen liter. Det förekom olika uppgifter i frågan om avtalet verkligen kommit till stånd. Från delägarna invändes särskilt att det för att bindande avtal skulle ha kommit till stånd återstått att uppgöra ett skriftligt avtal med köpets samtliga villkor, såsom skett tidigare år. J genmälde däremot att för köpets giltighet endast krävdes muntlig överenskommelse. HDoch samtliga instanser dömde ut skadestånd och anförde därvid att, även om vid avtalet knutits jämväl andra villkor med förpliktelser för J, delägarna inte visat, att J undandragit sig att fullgöra dessa. I HD hade justitierådet Skarin (liksom i fallet NJA 1893 s. 275) avvikande mening: eftersom det å ömse sidor varit avsett att, i likhet med vad tidigare skett, skriftlig handling, innehållande samtliga villkor, skulle upprättas, men så ej skett, kunde något bindande avtal om försäljningen inte anses ha träffats mellan parterna. Dessa båda fall (1893 och 1902) ger ganska tydligt uttryck för att bruket att upprätta ifrågavarande slags avtal skriftligen inte ens gav en presumtion för att sådant avtal kom slutgiltigt till stånd först i och med att en skriftlig handling upprättats. Senare tydliga sådana fall saknas. Men enighet härom rådde inte - justitierådet Skarin skrev sig skiljaktig i båda fallen. En variant på samma tema erbjuder — möjligen —NJA 1908 s. 316, somgällde frågan omett köpeavtal på grundval av en slutsedel kommit till stånd utan att S genom sitt undertecknande godkänt avtalet. En mäklare hade förmedlat kontakten och K, ett bolag, hävdade gentemot S att avtal kommit till stånd genom mäklarens förmedling. I två tidigare fall, vartill hänvisas under rubriken till rättsfallsreferatet, NJA 1895 s. 83 och 1907 s. 318, hade fastslagits, att mellanman utrustad med säljarens slutsedelsblanketter hade behörighet att inom ramen för slutsedelsblanketten träffa avtal omförsäljning med för säljaren bindande verkan. I nu förevarande fall 1908 var det inte fråga om S:s slutsedelsblanketter utan sannolikt hade mäklarens egen blankett kommit till användning. S hade genom mäklaren utbjudit rapskakor av visst fabrikat till visst pris att levereras under september eller oktober 1904, och bolaget hade givit mäklaren order om inköp av 100 ton därav enligt de villkor som erbjudits, varjämte bolaget förklarat sig emotse kontrakt. När den av mäklaren upprättade slut-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=