45 fråga skall inte här behandlas i hela dess vidd' utan jag skall endast peka på några rättsfall från tiden före och strax efter sekelskiftet, där frågan aktualiserats. I senare praxis saknas klara fall som belyser frågan, men några mindre klara fall, somlikväl berör frågan, skall nämnas. Redan i det förut (2.1. i slutet) behandlade fallet NJA 1875 s. 153 berördes frågan. HD intog där, liksom HovR:s majoritet, den ståndpunkten att avtal inte kommit till stånd med motiveringen att »frågan om köpet ännu var på vidare avtal beroende», vilket torde ha hängt samman med den äldre uppfattningen om krav på fullständighet i överenskommelsen för partsbundenheten. En modernare uppfattning hade gjort sig gällande i RR och hos HovR:s dissidenter. I NJA 1893 s. 275 kom frågan klart på sin spets. Hv (hyresvärden) och Hg (Hyresgästen) träffade den 8 augusti 1891 muntligen med handslag ett avtal om att Hg skulle hyra en lägenhet av Hv på ett år från 1 oktober för 720 kr att betalas kvartalsvis i förskott. Hg hade sedan vägrat att betala första kvartalets hyra och därvid förklarat att han inte vidhöll avtalet och inte ämnade ta lägenheten i besittning. Han invände mot yrkandet ombetalning, att han visserligen träffat muntligt avtal med Hv men att det enligt överenskommelse av Hv översända hyreskontraktet innehöll nya villkor, vilka han vägrade gä med pä. Han hyrde i stället en annan lägenhet. Därefter hade Hv översänt hyreskontrakt utan de tidigare tillagda villkoren, men även detta vägrade Hg att underteckna. Dessa handlingar hade utväxlats i augusti 1891 i god tid före tillträdesdagen den 1 oktober. Samtliga instanser dömde Hg att betala. Det muntliga avtalet var bindande och den omständigheten, att Hv i förslag till skriftligt avtal inrymt även bestämmelser, som inte avtalats, var inte att anse som kontraktsbrott frän Hv:s sida och kunde inte lagligen föranleda att Hg befriades frän att betala den utfästa hyran. Tvä justitieräd (Skarin, Lindbäck) ansåg dock, till skillnad frän majoriteten (4 ./. 3), att det muntliga avtalet »slutits under ömsesidig förutsättning, att detsamma skulle, enligt vanligt bruk, i skriftligt kontrakt avfattas». Vid sådant förhällande ansågs avtalet inte vara »att anse annorlunda än såsom en överenskommelse omhuvudgrunderna för det tillämnade hyreskontraktet». Dä denna överenskommelse sedermera inte bekräftats genom kontrakt eller pä annat sätt utan tvärtom återkallats av Hg, var den inte bindande för Hg. Ett justitieräd ansåg tilläggsbestämmelserna i det för undertecknande översända skriftliga kontraktet berättiga Hg att anse hyresavtalet brutet av Hv och därför inte längre för Hg bindande. Alla utom de tvä justitieräden i HD har således ansett det muntliga avtalet vara i sig bindande, ehuru parterna varit överens omatt upprätta skriftligt kon- ’ Se Vallien i Teori oeli praxis (Festskrift till Karlgren), 1964 s. 373 ff., Adlercreutz, Avtalsrätt 1 3.14 oeli i SvJT 1987 s. 502 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=