42 Underinstansernas avgörandan i NJA 1887 s. 442 kan däremot tyda på att annulleringsmöjligheten inte var främmande åtminstone för underinstanserna. Det var i detta mål ostridigt att K i december 1884 av ett bolag genom dess reseombud rekvirerat varor, som skulle sändas till K i början av maj 1885. I januari 1885 hade K sänt ett brev till bolaget, enligt vilket K, på grund av att bolaget inte varit tillmötesgående i fråga omomsättning av en växel, förklarade sig icke ta emot några varor. Bolaget hade genast svarat att det inte godkände annulleringen och vidhöll köpet även i ett brev den 1 maj. Varorna sändes men utlöstes inte av K. På stationsinspektorens enträgna begäran hade han dock slutligen utkvitterat varorna och lagt upp demi ett eget magasin. HR, vars domfastställdes av HovR, fann det framgå av handlingarna att K med bolagets reseombud avtalat om ett parti varor att tillsändas K i maj 1885 och att bolaget fått meddelande om att K ej ville mottaga varorna. Eftersom dessa låg upplagda för bolagets räkning i oförändrat skick, ansågs K ej kunna åläggas betalningsskyldighet. HD:s majoritet däremot förpliktade K att betala, eftersom rekvisitionen var ostridig och varorna sänts inom avtalad tid »samt den omständighet, att K någon tid efter det han rekvirerat varorna i brev meddelat bolaget, att han icke ville emottaga desamma, ej föranledde till K:s befriande från köpeavtalets fullgörande». Två justitieråd ogillade bolagets talan, då det »ej kunde anses lagligen styrkt, att något för parterna å ömse sidor förbindande köp angående i fråga komna varor verkligen kommit till stånd». Utgången är en enkel tillämpning av grundsatsen att ett slutet avtal skall hållas. Man kan knappast finna någon annan förklaring till underinstansernas avgöranden än att de räknade med möjligheten att rygga ett avtal. Här hade annulleringen skett i mycket god tid. Det kan nämnas att en möjlighet att återkalla ett slutet avtal antyds i en uppsats i NT 1868 s. 104. Det skulle enligt vissa bestämmelser i tysk handelslagstiftning vara möjligt att återkalla ett avtal, om bara »offerentens återkallande sker omedelbarligen efter det han erhållit underrättelse omanbudets emottagande». Det är sannolikt fråga om en möjlighet att återkalla accepten, om återkallelsen kommer anbudsgivaren tillhanda »re integra» (jfr 39 § avtalslagen). Här har kanske ett motsvarande avsteg från strikta regler ansetts kunna göras av billighetsskäl med hänsyn till att annulleringen skett i så god tid, att omdispositioner borde ha kunnat medhinnas. Men HDhöll på strikt tillämpning av avtalsrättsliga principer; fråga var ju om ett handelsköp. NJA 1876 s. 149 gäller i avtalsrättsligt hänseende frågan vilken kvantitet pitprops säljaren åtagit sig att leverera. Avtalets innehåll måste utläsas av några brev, som inte var särskilt klara på denna punkt, men HDfastställde slutligen att S åtagit sig att leverera den av K påstådda kvantiteten och dömde ut skadestånd för prisstegring såvitt angick ersättningsköp för den kvantitet som ej levererats.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=