36 därefter döma». I andra hand, »där beskriven lag ej finnes», kunde domaren tillgripa »Landssed som ej har oskäl med sig». En viss censurering anbefalldes således, och sedvänjan blev en sekundär rättskälla i förhållande till lagen. Till jämförelse skall nämnas att 1905 års köplag satte handelsbruk före dispositiv lag. Almén konstaterade i sin kommentar till köplagen (1906), där ju 1 § direkt hänvisar till handelsbruk som rättskälla, »att domstolarna varit obenägna att åt bruken inrymma deras vederbörliga betydelse», varvid han hänvisar till nämnda Kungl. brev 1691 (§ 1 vid not 9). Almén hörde till demsomville ta stor hänsyn till handelsbruk och handelslivets behov, vilket också blev den officiella linjen i lagstiftningen. Otvivelaktigt blev vår centrala civilrättsliga lagstiftning med köplagen, kommissionslagen och avtalslagen starkt handelsrättsligt präglad, även om i köplagen skillnad gjordes mellan civila köp och handelsköp. Någon särskild handelslagbok har ju aldrig funnits i Sverige. Handelsbalken var det ju - trots sin beteckning— inte. Ett belysande exempel från mitten av 1800-talet på fortfarande stark skepsis mot bruk och sedvänja som rättskälla är HD:s dom 30/6 1853, refererad i Schmidts arkiv JA 26:355. Två personer hade träffat ett avtal om köp av ved, som viss dag skulle mätas och lämnas. Då K inte erbjöd betalning denna dag, vägrade S att fullfölja köpet. I målet aktualiserades bestämmelsen i HB 1:7: »Nu köper man varor, som skola vägas, mätas eller räknas; vårde demsäljaren, till dess det skett är; sedan vårde demköparen.» HD, somgodtog NRev:s förslag till dom, drog av lagbestämmelsen den slutsatsen, att »äganderätten till varan bort å nämnda dag från S till K övergå». Då det inte avtalats något särskilt om betalningstiden, ansågs K »till följd av köpehandlingens natur, förbunden att å nämnda dag, även å sin sida, fullborda köpet genomköpeskillingens erläggande, varmed han icke betingat sig anstånd». Att HD i en sådan situation valde en kontantprincip som utgångspunkt och in dubio-lösning, är i och för sig inte förvånande (även om resonemangen bär viss prägel av begreppsjurisprudens, av slutsats från uppfattningen om äganderättens övergång). Av intresse här är det klara avvisandet av bevisning om på orten vedertagna bruk vid vedköp. Veden skulle avhämtas av K vid ett senare tillfälle, och K hade enligt ortens bruk räknat med att betala då, helst som S:s folk skulle medverka vid inlastningen. HD avvisade alltså bevisning om det påstådda bruket med motiveringen att det »icke lärer kunna på denna saks utgång äga inflytande». Här tycks frågan inte ha varit huruvida avtalet kommit till stånd - ingen av parterna ifrågasatte annat - utan om innehållet, betalningsvillkoren, om rätt att vägra leverans på grund av kontraktsbrott. Det var K som yrkat ersättning och fått sin talan ogillad. I NJA 1875 s. 153 (NT 1875 s. 467) var problemet inte så mvcket själva avtalsmekanismen somväl betydelsen av att köparens accept innehöll begäran om telegramkonfirmation och kontrakt. K yrkade skadestånd på grund av ute-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=