35 Köpmän räknade givetvis med att många villkor skulle anses som underförstådda och reglerade genom vad som var brukligt, där inte rentav lagbestämmelser fanns att tillgå. Utfyllning av avtal blev viktig inte endast när det gällde avtals innehåll utan även {'6r frågan omavtal slutits. Enligt 1905 års köplag kan köp komma till stånd t.o.m. omprisfrågan lämnats utan uttrycklig reglering. Priset får då fastställas i första hand enligt vad som »må anses avtalat» (1 § köplagen), i andra hand bestämmas av säljaren inom skälighetens ram (5 § köplagen), en i hög grad av liberalismen präglad regel (härommera i kap. 5). HovRansåg alltså att avtal kommit till stånd och hänvisade därvid till gängse bruk bland köpmän domstod antagligen i samklang med den i handelslivet förekommande uppfattningen, medan underrätterna och HD höll sig till den mera gammalmodiga principen för avtalsslut, som krävde en mera fullständig överenskommelse än somhär kunde styrkas. Man kan inte av referatet få någon uppfattning om huruvida löftes- eller kontraktsprincipen ansetts gälla. En antydan omatt kontraktsprincipen förutsattes gälla framgår möjligen av K:s argumentering i käromålet. Det nämndes att S »ej återkallat innehållet i sitt brev», dvs. anbudet. Detta tyder på att anbudsgivaren inte utnyttjat sin lagliga möjlighet att återkalla sitt anbud före accepten. Det var uppenbarligen en helt annan frågeställning än den som kontrakts/ löftesprinciperna ger uttryck för som låg till grund för meningsskiljaktigheterna, nämligen den huruvida tillräcklig enighet uppnåtts om avtalsvillkoren. Denna frågeställning hänger väl samman med kontraktsprincipen, som sannolikt sågs som en självklar grund för avtalsrätten. 1734 års lag sade ingenting direkt omavtalets fullständighet, men det gällde ju att laga köp skulle ha slutits, och detta skedde genom S:s och K:s goda ja och samtycke (HB 1:2). Kunde inte detta styrkas, hade inget laga köp kommit till stånd. Jag erinrar också om Nehrmans ständigt återkommande tal om »ett fullkomligen förklarat överenskommande» som nödvändigt för ett avtal (se ovan 1.8.1.). Enligt 1826 års förslag till ny civillag (se ovan 1.9.), samma år som detta rättsfall avgjordes i HD, skulle det däremot räcka med att enighet uppnåtts omobjektet och priset, således omessentialia negotii. Något måste här inskjutas om inställningen till handelsbruk som rättskälla. Inställningen var länge osäker, i ett tidigare skede närmast fientlig. I ett Kungl. brev av den 24 sept 1691, riktat till borgmästare och råd i en stad och tryckt i Schmedemanns Författningssamling (II s. 1310), förbjöds att vid dömande av tvister låta mellan köpmän antagna bruk och usanser åsidosätta lag och statuter. Sådana bruk kunde bli gällande endast så länge parterna »däröver sämjas». I RB 1: 11 i 1734 års lag fanns en bestämmelse om att i första hand lag måste tillämpas: domaren skulle »noga pröva Lagens rätta mening och grund oqh komplettering till det knapphändiga avtalet. HovR:s som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=