34 2.1. Fall angående tillräckligt fullständig överenskommelse Det tidigaste HD-fall jag funnit, där tvistefrågan varit, huruvida avtal kommit till stånd genom utbyte av viljeförklaringar, är det i Schmidts arkiv,/yl, under 4: 137 refererade, av HDden 12 december 1826 avgjorda fallet. Registerrubriken till referatet lyder: »handelsvaror: anses köp därom slutet genomden enes erbjudande till den andre och dennes antagande av anbudet, allt i brevväxling?» Det gällde alltså ett avtal inter ahsentes, och så mycket framgår av rubriken att anbud-accept-modellen var aktuell. Men inställningen till frågan, om anbudet och accepten ansetts vara bindande var för sig (löftesprincipen), framgår inte av referatet. Möjligen finns en antydan ommotsatsen. S hade erbjudit sig i brev till K att till angivna priser sälja en spannmålslast fritt ombord på fartyg i Ystad. Khade antagit erbjudandet och befraktat ett fartyg, som i Ystad skulle avhämta 700 tunnor spannmål av olika slag. När fartyget kom till Ystad, vägrade S att utlämna varorna. Fartyget återvände olastat. K yrkade skadestånd av S för förlust på grund av utebliven leverans. Kämnärsrätten i Ystad, vars utslag fastställdes av RR och HD, ogillade K:s talan. Det ansågs att K inte »förmått leda i bevis, det något laga köp, i anledning av åberopade Annonce-brevet den 25 maj 1822, emellan honom och S i livstiden blivit avslutat om större eller mindre parti av den till salu utbjudna spannmålen». Inte heller hade K styrkt »det han därför erbjudit kontant betalning eller skuldebrev, på sätt 2 § i Kongl. Förordningen den 28 juni 1798 stadgar, omföreslaget tre månaders anstånd med betalningen velat begagnas». Utgången synes ha berott på att köpeavtalets villkor inte ansetts ha blivit tillräckligt fullständiga och preciserade för att laga köp skulle anses ha kommit till stånd (märk uttrycket »laga köp» både i domen och i 1734 års lag HB 1:2, se ovan 1.2.). Möjligen gällde detta kvantiteten av olika spannmålsslag (HovR:s dom nedan pekar dock i annan riktning), men i vart fall hade ingenting bestämts ombetalningsvillkoren, kontant eller erbjuden kredit enligt skuldebrev. HovR kom till motsatt resultat. K hade, »efter det bruk emellan Handlande vanligen iakttages, skäligen bort anse handeln emellan honomoch S avslutad», varför K var berättigad till ersättning, som beräknadas enligt grunder som här saknar intresse. Sannolikt avsåg man därmed att lätta på kravet i fråga om åtminstone i avtalet uttryckt enighet. Denna frågeställning, huruvida tillräcklig enighet för ett köpslut uppnåtts, gjorde sig gällande långt fram i tiden. Men en mera summarisk metod för köpslut kom att framstå som allt nödvändigare för att tillgodose handelslivets behov av snabba och smidiga avtalsslut, allt oftare per telegram och i telegramstil. Denna summariska metod, som säkerligen fungerade i den stora massan av affärstransaktioner, mötte alltså motstånd från anhängarna av en äldre avtalslära. När tvister av detta slag kom inför domstolarna, kanske därför att ena parten funnit med sina intressen förenligt att vägra fullfölja ett avtal, fanns alltså goda möjligheter att i domstolarna vinna gehör för den äldre principen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=