30 med laga verkan återkallas, även om det vid tiden för återkallelsen ännu icke skulle hava accepterats av anbudstagaren» (Förslag s. 37). Ehuru 1915 års avtalslag blev en allmän avtalslag, var den aldrig avsedd att uttömmande behandla frågan hur avtal kommer till stånd. I lagstiftningsprogrammet ingick som en första huvudpunkt att utarbeta lagstiftning om avtals slutande genom korrespondens samt genom agenter och handelsresande (Förslag s. 2). Det senare skedde genomförslaget 1912 till lag omkommission, handelsagentur och handelsresande, det förra genom förslaget 1914 till lag om avtal. Det var i avtalsslut genom korrespondens som anbud-accept-mönstret fick särskild betydelse. Det ansågs enligt kommittén vara till gagn »och jämväl bidraga till större likformighet i rättsskipningen, om man åtminstone på vissa punkter kunde få fastslaget vad som härutinnan skall anses vara gällande rätt» (Förslag s. 35). Redan i 1894 års förslag hade framhållits, att det ibland vid avtalsslut endast med svårighet går att »avgöra, från vilkendera kontrahenten anbudet utgått. För dylika fall behöves icke någon tillämpning av bestämmelserna om anbud och antagande» (NJA II 1901:1 s. 24).* När man sett avtalslagens regler omavtalsslut som åtminstone numera alltför trånga och verklighetsfrämmande, anpassade för sin tids handel, är detta riktigt om man räknar dem som uttömmande (bortsett från formal- och realavtal), men detta var inte avsikten hos avtalslagens konstruktörer. Man fann det lämpligt att fastslå löftesprincipen men inte att låsa och uttömmande reglera avtalsmekanismen, och anbud-accept-modellen har inte förlorat sin betydelse vid avtal genom korrespondens. Å andra sidan är det nog riktigt att vad Grönfors kallar lagmodellen i alltför hög grad styrt det juridiska tänkandet och därmed givit anledning till krystade konstruktioner (Grönfors, Avtalslagen, särskilt s. 33 ff.). Avtalslagens utformning är väl delvis upphovet därtill; reservationerna i 1 § blev alltför vaga för att klargöra begränsningarna. Löftesprincipen innebar bl.a. att vardera kontrahenten blev »förpliktad genomden av honom avgivna viljeförklaringen» (Förslag s. 37), i princip alltså mte genom avtalet såsomett rättsfaktum. Någon allmän regel kunde inte uppställas omtidpunkten för inträdet av ett avtals rättsverkningar. Det är enligt kommittén inte »säkert att de plikter, som i följd av avtalet påvila kontrahenterna, uppkomma i samma ögonblick för dem båda» (Förslag s. 39). 1.12. Omrättsfallsmaterialet och den följande framställningen Det är förenat med stora svårigheter att få klarhet i rättsutvecklingen i rättspraxis, även omdet endast gäller HD:s praxis, på avtalsrättens område. Dels är rättsfallsmaterialet för det tidigare skedet magert och svårt att identifiera, dels är det i dessa tidigare rättsfall, såsom framhölls t.ex. av obligationsrättskommittén i dess förslag 1914 till lagen om avtal, svårt att få klarhet om synsättet hos de svenska domstolarna.' ' Förslag 1914 s. 35.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=