29 med Danmark och Norge. Den rent köprättsliga lagstiftningen genomfördes först, i Sverige genom 1905 års köplag, medan avtalslagen blev antagen först 10 år senare. Först därmed fanns i lagstiftningen en grund för en allmän avtalsrätt. Utvecklingen avspeglas på ett intressant sätt i Björlings berömda Lärobok i civilrätt för nybörjare, som varit grundläggande för många generationer av svenska jurister. Första upplagan utgavs 1910. Avtalet behandlades som en del av obligationsrätten. Beskrivningen av avtalsmekanismen ges under rubriken Köp (s. 100 f.) och på ett sätt som gjorde, att Björling i 3 upplagan (1915), när avtalslagen genomförts, inte gjorde någon egentlig omarbetning utan endast justerade texten här och där och gjorde hänvisningar till den nya lagen. I övrigt behandlades avtalsrätten (ogiltighet m.m.) i ett avsnitt om allmänna obligationsrättsliga regler under rubriken Avtal (1 uppl. s. 173 ff.). Först sedan Malmström börjat bearbeta boken kom avtalsrätten in som en allmän del av civilrätten i bokens början under rubriken Några allmänna förmögenhetsrättsliga spörsmål, i huvudsak en redogörelse för avtalslagens innehåll (10 uppl. 1945). Avtalslagen 1915 motsvarar i huvudsak såvitt angår slutande av avtal (1 kap.) 1894 års förslags allmänna del.^ I sin tur vilade detta förslag på principer som redan vunnit insteg i rättspraxis och funnits formulerade i utländska lagar, särskilt Allgemeines Deutsches Handelsgesetzbuch 1861 och förarbetena till det då föreliggande förslaget till BGB, som när HDyttrade sig antagits och trätt i kraft (1/1 1900).^ Läget i svensk rätt såvitt angår frågan omanbud var bindande (oåterkalleligt) efter det att det kommit till mottagarens kännedomansågs dock ännu vara oklart, medan det enligt dansk och norsk rätt var tveklöst så att »anbud äro bindande och oåterkalleliga redan innan de accepterats» (Förslag s. 37). En svårighet var, enligt obligationsrättskommittén, att »domstolarna i regel undvikit att binda sig genom principiella uttalanden» (Förslag s. 35). Otvivelaktigt har dock som nämnts 1894 års förslag, ehuru aldrig genomfört, givit en kraftig skjuts framåt mot den nya principens genomslag. I svenska köpmanskretsar, som kommittén haft kontakt med (se Förslag s. 5), hade försports »viss oklarhet rörande möjligheten att återkalla anbud», men den uppfattningen kunde ändå »sägas vara förhärskande, att ett avgivet anbud icke kan •' Ibidems. 33. Se justitieradet Skarin.s noggranna genomgång av 1894 års törslag i jämförelse med motsvarande tyska lagbestämmelser i NJA II 1901: 1 s. 10 ff. '' 1894 ars förslag innehöll i 1 §, före reglerna om anbud och svar, vari anbudet antages, en allmän bestämmelse av följande Ivdelse; »Köp är slutet, da säljare och köpare om alla köpevillkor enats.» Avsikten var intc\ framhölls det i motiven, »att närmare bestämma tidpunkten, då ett köp skall anses slutet», utan endast att fastsla dels att köpet är ett konsensusalavtal, dels att det för avtal inte räckte med enighet om väsentliga avtalsvillkor (essentialia negotii), såsom enligt vissa utlåndska lagar. Bestämmelsen blev hårt kritiserad av HD och återkom inte i 1914 års förslag (se NJA II 1901; 1, s. 21 ft). Den kunde, avtalsslut hämmats. framgår av kap. 2, ha inneburit att utvecklingen mot smidiga som
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=