27 I ett särskilt avsnitt (s. 161 ff.) behandlade Nordling de ömsesidiga avlåtelserna, hans beteckning för de viktigaste avtalen. »Dessa utgöras av två eller flera ensidiga avlåtelser, till sin verkan satta i beroende av varandra. Det ena kallas anbud, det andra antagande.» Nordling går in på en mängd olika frågor i avtalsrätten. Bl.a. ger han uttryck för den passivitetsregel som senare lagfästs i 4 § 2 st. avtalslagen (s. 168). Han ville också skilja mellan regler för affärsmän (»köpmän») inbördes och för andra. I senare fallet borde något eftergivas i fråga omtidsfrister o.d. (s. 168). Almén var Nordlings lärjunge. Enligt Almquist försökte han liksom Nordling »frigöra sig från den tyska begreppsjurisprudensens inflytande för att istället nödigt anpassa rättssystemet efter det praktiska livets krav».'^ Dock var han otvivelaktigt, som Sundeil framhåller, starkt påverkad av den tyska rättsvetenskapen.Han stod bättre än Nordling i samklang med den kontinentala traditionen. Men han var också i hög grad intresserad av handelslivets praktiska behov och problem, vilket fick stor betydelse för hans verksamhet i lagstiftningsarbetet och sannolikt även hans verksamhet somjustitieråd (endast 19151918). I sin doktorsavhandling Om auktion som medel att åvägabringa avtal II, 1900, anslöt sig Almén till Nordlings och Lassens uppfattning omanbudet som en bindande rättshandling. Han konstaterade emellertid att denna uppfattning visserligen omfattades av många författare och var dominerande i Danmark (den hade framförts av författare redan före Lassen), men däremot inte i Tyskland, där t.ex. Windscheid inte erkände anbudet som en rättshandling. Almén förklarade motviljan mot löftesteorin med att man därmed måste bryta »med den under sekler härskande läran om avtalet såsom en rättshandling: hinc illa;; lacryma;».'' Även Trygger hade i sin avhandling Omfullmakt (Uppsala 1884) anslutit sig till Nordlings uppfattning."’ Alméns avhandling, somupptar många avtalsrättsliga grundfrågor,’-^ blev väl mottagen. Sundell har underkastat den en grundlig analys, vartill hänvisas.^"* Att ytterligare nämna är att Almén som antytts var verksaminomobligationsrättskommittén bl.a. vid utarbetandet av avtalslagen och, vid sidan av den halvofficiella kommentaren till avtalslagen tillsammans med Rudolf Eklund (1 uppl. 1915), 1916 utgav en mera personlig »utvidgad» kommentar, där noterna med talrika litteraturhänvisningar.är det viktigaste tillskottet. Tiden hade inte medgivit »utarbetande av en fullständig kommentar till den nya lagen». Almquist s. 72. Sundell s. 235 tt. ■' Almen. Om .tuktion 11 s. 106 t. med not 2. Jtr obligationsrättskommitténs förslag 1914 s. 116 angaende begreppen avtal och rättshandling. Trygger, F,., Omfullmakt s.tsom eivilrättsligt institut, Uppsala 1884, s. 122 ff. Jfr även s. 13 not 1. ■' Se särskilt s. 213 ff. Sundell s. 235 ff. Almén, Lagen om avtal och andra rättshandlingar pä förmögenhetsrättens område. Med littera-* turhänvisningar och förklarande anmärkningar (1916). Citaten ur förordet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=