26 grundsyn samtidigt som han eftersträvade att filosofiskt begrunda sin lära. Sitt rättsfilosofiska tankegods hämtade han främst från Kant och i synnerhet Boström (»vars filosofiska system är det vid Uppsala universitet nu rådande», s. 17). Han betecknar denna riktning som den rationalistiska (s. 14 ff.) men bearbetar den självständigt för sina juridiska tillämpningar. Det »förnuftiga intresset» är hans nyckelord. Hans terminologi var mindre lyckad och har inte vunnit efterföljd. Avtalsläran får man söka under rubriken »Avlåtelsehandlingar, som avse verkan inter vivos» (s. 145, jfr 2 uppl. s. 175). Medan Schrevelius’ och tidigare Nehrmans avtalslära vilade på viljeteoretisk grund, var Nordlings lära byggd på delvis andra grundvalar.'^ Ett uttalande som följande var revolutionerande: »Grunden för en rättighet är den berättigades förnuftiga intresse» (s. 105). Han hade sannolikt tagit starkt intryck av Jherings lära omdet skyddsvärda intresset somavgörande för lösningen vid avvägning av motsatta intressen.'^ Samhällslivets praktiska behov och rättsreglernas ändamål blev för honomviktiga ledstjärnor. Intresseavvägning är en viktig del av vad Nordling kallar den konkreta rättsbedömningen (s. 105 f.), dvs. avgörandet av konkreta rättsfrågor. Man måste, menade Nordling (s. 145), i avtalsrättsliga tvister ta hänsyn till vilken av parterna, förvärvaren eller låtaren» (som han kallar säljaren m.fl.), som har det förnuftigare intresset. Avlåtarens bundenhet vid rättshandlingen grundar sig i de fall, då lösningen sker till förvärvarens fördel, inte på »avlåtarens fria vilja, uppenbarad genom avlåtelsehandlingen, eller i hans och en annans vilja, sområkat samstämma med varandra» (s. 146). Den grundas »på denne andres intresse, fäst vid avlåtelsehandlingen såsom stöd för detsamma» (s. 146). Han mskärper att förvärvaren måste stödja sin rätt på att han haft skälig anledning till att fatta motpartens handling som en avlåtelsehandling (s. 147). En objektiv bedömning måste ske. Nordling ger alltså uttryck för en tillits- eller kanske förklaringsteori, i stället för viljeteorin. Lassen talar om Nordlings intresseteori, som han vill hänföra till tillitsteorierna.'* I vart fall ger Nordling klart uttryck för en löftesteori, ehuru han aldrig använder denna beteckning. Anbudsgivaren är bunden av anbudet under viss tid (s. 146). »Blotta anbudets mottagande är för anbudstagaren tillräckligt skäl att räkna anbudsgivaren bunden av detsamma. Accept av denna bundenhet är därför onödig» (s. 147). Anbudet kan inte återkallas sedan mottagaren tagit del av detsamma, men väl dessförinnan (s. 156 f.). Kommer återkallelse med samma post, gäller återkallelsen, men senare återkallelse har ingen verkan (s. 157). »avNordlings avstandstagande från vilieteorm är magnifikt. Sedan han gjort en beskrivning av denna lära, ställer han frågan (i 2 uppl. s. 17S): »Kan man godkänna densamma?» och svarar: »Vi tro det icke.» ' Enligt Sundeil s. 134 är inflytandet frän Jhering svårbedömbart. Lika lite som Nehrman och mindre än Schrevelius gör han hänvisningar till sina källor. Jhering nämnes dock (2 uppl. s. 179). Lassen 1 TtR 1888 s. 114 not 16 med hänvisning till Nordling s. 146 och 179.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=