24 läran).^ Dernburg har uttalat att enligt äldre germansk rättsuppfattning var och en måste stå för sina löften.■* Hur som helst hade distinktionen föga praktisk betydelse så länge avtal normalt ingicks man mot man utan först när avtal började slutas per korrespondens.'’ Lassen menade att kontraktsteorin var främmande för den dansk-norska rätten men noterar att den givetvis under inflytande från utlandet (naturrättsläran) trängt in i den juridiska litteraturen. Men redan tämligen tidigt gav först Hurtigkarl och i anslutning till honom0rsted, Danmarks främste juridiske författare under 1800-talets förra hälft, uttryck för löftesteorin. Hurtigkarl (1817) menade att den somavgivit ett löfte blev bunden under så lång tid som är nödvändig för att mottagaren skall kunna avge sin förklaring eller så länge som utlovad betänketid varar. 0rsted instämde - blotta löftet binder, ehuru på ett villkorat sätt - men utvecklade aldrig sin ståndpunkt.^ Det bör erinras om att ståndpunkten fanns lagfäst redan då i den preussiska Landrecht (se ovan 1.6.) och även i den österrikiska lagboken. Senare återfall i kontraktsteorin förekom.^ Men huvudströmningen under senare delen av 1800-talet gick i löftesteorins tecken.*^ Av stor betydelse blev Lassens egen stora uppsats i TfR 1888 (s. 105 ff., 225 ff.) omLefte og Accept, med en inträngande analys av löftes- och kontraktsteorierna i komparativ belysning och en kraftfull plaidoyer för löftesprincipen. Denna har sedan dess knappast ifrågasatts i nordisk doktrin. Den framlades också några år senare i hans stora Haandbog i Obligationsrätten. Almindelig Del.'^ I uppsatsen gav Lassen också en kortfattad redogörelse för utvecklingen i dansk rättspraxis (s. 134 ff.). Det fanns enligt Lassen i domskälen ofta uttryck för kontraktsteorin, men i huvudsak kominte praxis att stå i strid med lagstiftningen och löftesteorin. Lassen var, ehuru inte utan föregångare, banbrytande i Danmark och Norden över huvud. Efter honom blev Henry Ussing den ledande auktoriteten i Danmark på detta område med stort inflytande även i övriga Norden. Hans avtalslära framlades såvitt angår förutsättnmgsläran i hans doktorsavhandling om Bristende Forudsxtninger (1918) och mera allmänt i Aftaler paa Fc)rmuerettens Omraade (1931, 2 uppl. 1945). Den innebar i förhållande till Lassens mera individ- (parts-) orienterade lära ett större hänsynstagande till vad som var befrämjande från samhällets synpunkt. Bestämmande för rättsreglerna är ' Simpson, Historical introduction i Cheshire, Fifoot and Furmston’s Law of Contract, 11 uppl. s, 4 f., se ovan 1.7. ■* Se ovan 1.6. vid not 4. Jfr häremot Stang s. 175 not 3. ^ Jfr Stang a.a. s. 1 74. Beträffande Hurtigkarl, vars bok Den danske och norske private Rets forste Grunde II utkom 1817, och 0rsted se Lassen a.a. s. 132 t., Stang a.a. s. 18C f. Lassen a.a. s. 132 t. Lassen a.a. s. 111 ffjul. Lassen, Haandbog i Obligationsretten. Almindelig Del, 1892, s. 25 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=