23 ständerna, men 1840 tillsattes en lagberedning för granskning och omarbetning av förslaget. Lagberedningen framlade ett nytt förslag till handelsbalk 1850. I avtalsrättsligt hänseende var dessa förslag på intet sätt genomgripande eller radikala. De innehöll, ehuru 1826 års förslag ansetts ha blivit starkt influerat av Code civil, inga allmänna avtalsrättsliga regler, endast regler för köpslut. Enligt förslaget 1826 till HB 1:2 är köp slutet, när parterna överenskommit om det som säljes och omdess värde (dvs. priset) eller omgrunder för prisets bestämmande. I motiven (s. 162) angavs tre väsentliga beståndsdelar i köpet: (1) köparens och säljarens samtycke, (2) bestämmande av det somsäljes (objektet) och (3) bestämmande av dettas värde i pengar, priset.’ I de avseenden det här gäller skilde sig inte det av lagberedningen omarbetade förslaget till handelsbalk 1850 i något väsentligt från lagkommitténs förslag. I HB 1: 2 hette det: »Nu har man kommit överens omdet somsäljes, och ombetalningen därföre; efter ty i 1 § sägs; då är köp slutet ...» Frågeställningen synes inte vara, hur avtal kommer till stånd, utan vad som krävs för att ett bindande köpeavtal skall anses föreligga. Till den frågeställningen återkommer jag vid analysen av HD:s praxis (2.1.). Det anses allmänt att lagförslagen spelat en viktig roll i praxis trots att de inte omsattes i lagstiftning. 1.10. Änbud-accept-modellens och löftesprincipens genombrott i nordisk doktrin 1.10.1. Danmark, Norge, Finland I Norden trängde anbud-accept-modellen och löftesprincipen fram i litteraturen långt före avtalslagen. Som nämnts (1.2.) skgJulius Lassen den ovan citerade lagbestämmelsen i DL 5-1-1, att envar är pliktig efterkomma vad »han med Mund, Haand og Segl lovet og indgaaet haver», somett uttryck för löftesprincipen, varemot dock Stang uttryckt skepsis.' Uttrycket »indgaaet» kan tyda på att ett ensidigt löfte inte räcker för bundenhet utan att någon formav mottagande krävdes.’ Det finns ingen anledning att här försöka ta ställning. Å ena sidan torde vara klart att DL (liksom dess norska motsvarighet) var inspirerad av naturrättslärorna, å andra sidan synes t.ex. i England den uppfattningen tidigt ha varit företrädd att ensidiga löften kunde göras gällande (assumpsit- ’ F,ii motsvarande bestämmelse fanns i Code civil art. 1589. ' Lassen i TfR 1888, s. 106, 111 ff., 120 ff., Stang, Norsk Formueret, 1911, s. 180. ' Lassen a.a. s. 122 menade att »indgaaet» endast betecknar att en i och för sig ensidig handling maste ha kommit till adressatens kännedom.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=