19 genom fullmäktig (s. 165 f. § 44). På ett annat ställe, i kapitlet omgåva, använder Nehrman uttrycket »tillbud»: givarens blotta tillbud är alldeles kraftlöst; det krävs även en acceptatio eller mottagande eller tacksägelse av gåvotagaren själv eller genom någon på hans vägnar, bara han yttrar sin vilja att han vill ha det tillbjudna (s. 255 f. § 3). Strax dessförinnan säges att det krävs både givarens och gåvotagarens »frivilliga samtycke». Om någon tvungits att utfästa något, är ett sådant löfte alldeles kraftlöst (s. 255 § 2). Löfte, utfästelse, tillbud och samtycke, alla dessa termer, med ursprung i den romerska rätten, användes utan särskild teknisk innebörd. Någon anbud-accept-modell fanns ännu inte utkristalliserad, åtminstone i princip någon viljemanifestation från båda sidor. Anbud-acceptmodellen, vare sig den är förenad med en kontraktsteori eller en löftesteori, aktualiseras först, när avtal inter ahsentes, en distanshandel, blir vanlig. Därav finns inga spår hos Nehrman. Den är betingad av uppkomsten av det mera allmänna bruket att kommunicera skrivna meddelanden med posten eller andra allmänna kommunikationsmedel. Framgår inte klart vad som utfästes - heter det vidare hos Nehrman (s. 166 § 44) - utan endast i allmänna ordalag utan precisering (»utan att nämna något visst och besynnerligt»), förpliktar sig inte den som lovat, eftersom här »felas ett fullt förklarat samtycke på den ena sidan och på den andras ett lagligt emottagande». Därmed är Nehrman inne på tolkningsläran. Till den återkommer jag i avsnittet om tolkning (4.5.). Här skall endast tilläggas att Nehrman längre fram med skärpa, under hänvisning till ett kungl. brev den 5 november 1694, fastslår principen att avtal måste hållas (§§ 57—58). Vad sålunda utfästes i kontrakt och föreningar kan ej kullkastas utan bägges samtycke och överenskommande, såframt det inte finns något pactum resolutivum (resolutivt villkor) i själva föreningen. Med dessa resolutiva villkor tycks han här särskilt avse hävningsförbehåll. Pacta resolutoria är vissa slut (slutbestämmelser) som brukar fogas till kontrakt, varigenomparterna avtalar att för den händelse att något ej sker eller den ena av parterna ej före viss tid fullgör vad han utfäst, skall föreningen vara upphävd, omden andra det påstår. Det gäller alltså hävning på grund av kontraktsbrott i enlighet med en bestämmelse i avtalet. Nehrman tillägger: men om detta inte alltid kan förmå dem som tredskas att fullgöra deras skyldighet, brukar clausuLe pa’nales eller vissa viten föreläggas. Detta påminner om de penal bonds (vitesklausuler) som är kända från utvecklingen i England (se ovan 1.7.) men givetvis kan ha haft större spridning. Nehrman hänvisar till bodmeribestämmelserna i sjölagen.''^ eftersom alltid minst två parter är inblandade, krävdes men 1 k.ipitlet om köp skriver Nehrman även om avtalsregler.u vite (ptrn.i conventionalis), men oeksa om att parterna kan lamna varandra frihet att tranträda köpet med förlust av handpenning eller annan summa (s. 282 § 34), kanske fran köparens sida en avbeställmngsrätt. Om säliaren inte tar betalt i tid, kan han riva kontraktet enligt ett pactum legis commissori.v (förverkandeklausul).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=