18 punctatio, som alltså betecknar ett bindande ehuru summariskt avtal (s. 156, §17).^ Följande paragrafer (§§ 18-22) innehåller ogiltighetsläran, som här förbigås. I § 23 (s. 158 f.) behandlas skillnaden mellan uttryckligt och icke uttryckligt samtycke. Det senare kan ske på två sätt, ett tyst samtycke, då någon tiger då han kunde och borde tala emot det som skedde, omhan var missnöjd därmed, eller ett presumerat eWtr fingerat samtycke (consensus pr^esumtus eller fictus), när man sluter sig till att envar vill vad somär rättvist och skäligt. Nehrman tar avstånd från »varjehanda påfund, som romerska lagen blandar in i denna materia». Vår lag, säger han, håller sig vid den naturliga lagens föreskrift. Han finner sålunda enligt svensk rätt ingen anledning att skilja mellan pactumoch contractus eller på olika slag av kontrakt (real-, verbal-, literal- och konsensualavtal). Det krävs efter svensk lag ingenting mera än »ett fullkornligen förklarat överenskommande». Alla våra kontrakt är consensuales (s. 160 § 27). Uttrycket »förklarat överenskommande» förebådar den senare bl.a. i avtalslagen använda termen »viljeförklaring» för markering av att en yttre manifestation av viljan är nödvändig. Nehrman hävdar att särskilda bestämmelser om registrering av vissa avtal mera är att betrakta sområd för att säkerställa föreningarna än ett stadgande att de skulle vara kraftlösa utan sådan inteckning. Som ett skäl anges att handelslivet (commercierne) ej låter sig så inskränkas (s. 161 § 29). Vittnen är till endast för bevis och säkerhets skull (ingen giltighetsbetingelse, § 30). Brev eller skriftlig formär till för bevis och är ingen väsentlig beståndsdel av ett kontrakt, men de är nyttiga till undvikande av tvister (§ 31). Handslag och givande av »Guds penning» (handpenning?) är bara tecken på att avtalet slutits (§ 32). Även om utfyllning talar Nehrman, dock utan att använda termen: »Tv föreningarna förbinda ej allenast till det, som uttryckligen nämnes, utan ock till allt det, som efter lag, skälighet och sedvana bör följa på sådana ärenden» (s. 160 § 28). Såvitt framgår skall utfyllningen inte grundas på partsviljan genom intolkning utan genom tillämpning av mera »objektiva» regler såsom enligt numera vedertagen uppfattning.^ Finner man hos Nehrman något spår av eller förebud till anbud-acceptmodellen? Han nämner på ett ställe att, eftersomen bindande (lagakraftägande) förening grundas på ett inbördes överenskommande, det nödvändigtvis krävs en acceptatio eller förklaringens (tillsägelsens) mottagande av den som vill förskaffa sig någon rätt av förklaringen. Både utfästandet och mottagandet kan ske *’ Dernburg (Lehrbuch des Preussischen Priv.itrechts 1, 3 uppl. 1881, s. 228) talar ombade tractatus (der sogenannte Traktate) och punctatio (Punctation). Det törra betecknar det otörbindande törhandlingsstadiet, det senare ett stadium, da parterna kommit överens om att utskilja de väsentliga punkterna, som de blivit överens om, och nedteckna dessa i en handling somde avsett vara bindande. Omde dä inte kommer överens omalla detalier, finns utfs llande regler att tillgripa. - Jfr angaende punctatio även Windscheid, Lehrbuch des Pandektenrechts II, 3 uppl. 1873 s. 175 (§ 310). Jfr Code civil art. 1135 (ovan 1.6.).
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=