17 att vad lagen lämnat åt var och en frihet att göra eller låta, det kan man genom föreningar och contracter själv förbinda sig till. Förpliktelsen, den romerskrättsliga obligatio, är alltså grundläggande och avtalet ett viktigt medel att få till stånd förpliktelser inom lagens ram (s. 150 § 1). Han framhåller att avtal är nödvändiga för att människorna skall kunna förvärva av andra vad de inte annars kan få utan vederlag och inte bör förskaffa sig med våld. Människornas behov av inbördes hjälp är den samhälleliga grunden för avtalsrätten (s. 155 § 14). Nehrman definierar avtalet på följande sätt. Contracter eller föreningar är två eller flera personers överenskommande, varigenomen eller flera förpliktar sig till det, vartill han eller de enligt lag ej varit skyldiga (s. 155 § 15). Genom avtal kan man införa nya förpliktelser samt upphäva, ändra och stadfästa tidigare sådana. Detta grundar sig främst på kontrahenternas fullkomliga överenskommande och samtycke, somkan avges direkt eller genomfullmäktig. Saknas samtycke, är avtalet kraftlöst och utan förpliktelse på ena sidan och således utan någon rättighet hos den andra (s. 156 § 16). Det framgår tydligt att Nehrmans avtalslära baserades på den naturrättsliga viljeteorin, att viljan var avgörande för rättskraften, och kontraktsteorin, att avgörande för avtalets tillkomst som bindande handling var föreningen av två (eller flera) personers förklarade överenskommande. Definitionen påminner genom sin anknytning till förpliktelsebegreppet om den betydligt senare tillkomna definitionen i Code civil art. 1101 (se ovan 1.6.). Det beror givetvis ytterst på att båda baserats på den romerska rätten och senare bearbetningar därav i naturrättslig anda. En annan likhet är begreppsparet överenskommande (överenskommelse) och kontrakt, det förra motsvarande det franska vagare begreppet convention och sannolikt det romerskrättsliga pactum, varav det fanns både rättsligt bindande (vestita) och icke bindande, nakna (nuda). Föreningen motsvarar tydligen hos Nehrman det som i HB 1:2 av 1734 betecknas med att man slutit laga köp. Den allmänna avtalsdefinitionen återkommer i olika varianter i kapitlen om de särskilda avtalen (avtalstyperna). I kap. IX, Omköp och säljande (jfr emtio venditio i den romerska rätten) säges köpet vara »tvenne eller flera personers överenskommande, och förening, att den ene överlåter sin egendom till den andre, som därför giver honom så många penningar, som de komma överens omoch förena sig» (s. 267 f., § 2). Nehrman använder ett särskilt uttryck, tractatus, för det förstadium, då parterna ännu inte »fullkomligen förenat sig» i ett kontrakt. Tractatus är väl att skilja från pacta pra;paratoria, som synes beteckna bindande förberedande avtal. Som illustration och praktiskt råd nämner han att den som önskar förvärva något bör låta »föreningen komma till sin fullkomlighet» innan parterna skiljs åt. Även om de inte hinner avfatta överenskommelsen skriftligen, är den lika kraftig om vittnen hör på. Finns inga vittnen, kan man kort samm.anfatta alla villkor och bestyrka dem med underskrift. Denna handling kallar han
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=