232 trepartsförhållande). Dit kan också räknas det likaledes förut nämnda fallet NJA 1984 s. 829 (tillämpning av konsumentförsäkringslagen), där förarbetena till det ifrågavarande lagstadgandet pä ett olyckligt sätt tycktes säga, att vid tilllämpningen hänsyn skulle tas till samtliga omständigheter i det i enskilda fallet, men där Högsta domstolen dock tog principiell ställning. Det finns emellertid också avgöranden där sä mänga omständigheter har äberopats, som inte kan tänkas återkomma i senare fall, att den principiella aspekten kommit i bakgrunden. Till denna kategori räknar jag de båda fallen där en avbetalningsköpare hade presterat till säljaren efter det att avbetalningskontraktet pantsatts resp överlåtits till en finansiär och köparen underrättats om övergången av säljarens rättigheter (NJA 1986 s. 44 och 696). Jag har i annat sammanhang beträffande 36 § avtalslagen uttalat en önskan, att svenska domstolar tillämpar detta stadgande på ett sätt som någorlunda motsvarar tyska domstolars metod beträffande tillämpning av AGB-Gesetz, d.v.s. med tonvikt på principavgörandena.En sådan praxis förutsätter på en gång ett erkännande, att en väsentlig del av avtalsrättens utveckling måste ske genomallmänna avtalsvillkor och andra privata initiativ, och en ståndpunkt att det fordras en kontroll av denna utveckling. Finansiell leasing nämndes som exempel på detta. Lagstiftaren kan inte följa med all utveckling, och omdomstolarna säger att det ankommer på lagstiftaren att träffa de principiella avgörandena, inträder lätt stagnation. Jag tror att denna uppfattning kan hävdas även beträffande annat än tillämpningen av 36 § avtalslagen. En huvudtendens i den gångna utvecklingen ligger alltså, såvitt jag kan finna, i en ökad uppmärksamhet på den rättspolitiska bedömningen. Denna kan ha principiell karaktär men den kan också ha karaktären av försiktigt hänsynstagande till alla omständigheter i det särskilda fallet. Skall jag våga uttala ett önskemål för framtiden är det, att domstolen allt mer ser som sin uppgift att fälla domar, vilka genom sitt innehåll lämpar sig inte bara som vägledning för rättsskipningen utan också som ett rättesnöre för demsom tillämpar och ingår avtal. ‘ Upp'iatscn Leasing, allmänna avtalsvillkor och lämkning, i; Lov, dom og bok. Festskrift til S/iir Biwkhiis, 19SS, s. 213 tt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=