231 få att de inte ger stöd för några säkra slutsatser. Måhända kan en jämförelse med 36 § avtalslagen bidra till att klargöra, vilket tillämpningsområde 33 § bör ha om man slopar begränsningen till de hävdvunna grunderna. 36 § avtalslagen är ett stadgande som till sin typ förutsätter en rättspolitisk bedömning. Vad som kan föranleda tvekan är vilka omständigheter som skall anses relevanta och hur långt domstolarna skall gå när de skall ta hänsyn till olika typer av omständigheter. Den avgörande frågan blir hur villkorets innehåll skall avvägas mot vad som förekommit vid avtalets tillkomst, parts underlägsna ställning, språklig oklarhet i ett villkor och liknande omständigheter. Här ligger en väsentlig fråga, vilken som jag tidigare nämnde bl.a. har att göra med attityden till allmänna avtalsvillkor. I de länder där det finns särskild lagstiftning som inskränker sig till sådana, får omständigheterna vid avtalets tillkomst och den enskilda partens underlägsna ställning ingen direkt relevans. I svensk rätt är däremot avgörandet öppet. Jag skall strax återkomma till denna fråga. Det rättspolitiska inslaget blir om möjligt ändå tydligare när konsumentskyddet är aktuellt vid Högsta domstolens bedömning, och även här uppstår den nämnda principfrågan. Vilken hänsyn skall tas till den omständigheten att i det särskilda fallet det just var en konsument som var part i avtalet, i jämförelse med avtalets innehåll? Denna karakteristik av de speciella utvecklingslinjerna visar på ett gemensamt drag. Det har skett en övergång från en strävan att dra korrekta slutsatser av lagfästa principer — något somfrämst exemplifieras av att 32 § tillmättes stor betydelse även i rena tolkningsfrågor — till en rättspolitisk bedömning, som tar hänsyn till omständigheter av annat slag än de som tidigare ansågs relevanta. Detta betyder inte att avgörandena behöver få mindre principiell karaktär än tidigare, men en rättspolitisk bedömning lämnar onekligen utrymme för både principiella avgöranden och avgöranden ad hoc, vilka i främsta rummet syftar till en tillfredsställande utgång i det konkreta fallet. Häri ligger den väsentliga fråga som jag nyss nämnde.'Högsta domstolen skall - därom råder allmän enighet - i främsta rummet utgöra en prejudikatinstans. Men för att fullgöra en sådan uppgift fordras inte bara att de mål i vilka prövningstillstånd meddelas rör frågor i vilka prejudikat är önskvärda, utan också att avgörandena har den karaktär att de lämpar sig som prejudikat. HD måste avväga denna del av sin uppgift mot den att ta full hänsyn till alla omständigheter i det särskilda fallet. Frågan måste bli, vad som inträffar när inte bara domstolarna utan även allmänheten skall anpassa sig efter avgörandena. Denna fråga, som alltid finns, aktualiseras genom tillkomsten av generalklausuler och andra regler som lämnar utrymmen för en skönsmässig bedömning. Man kan här peka på ett antal avgöranden där Högsta domstolen verkligen har tagit principiell ställning. Dit hör NJA 1979 s. 483 (ännu en gång kan »Bergman & Beving-fallet» nämnas) och NJA 1988 s. 230 (leasingavtalet med
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=