230 talans anhängiggörande eftersträvats ett prejudikat från Högsta domstolen i en omstridd fråga. NJA 1984 s. 829 - omnedsättning av försäkringsersättning vid överträdelse av säkerhetsföreskrift (se ovan 6) - är ett sådant. Domstolen kan själv utöva en styrning, i första hand genommeddelande av prövningstillstånd, men även på andra sätt. Här har tidigare nämnts det bekanta fallet NJA 1979 s. 483 (»Bergman & Beving-fallet»), där domstolen begagnade tillfället att ta ställning i en viktig principfråga. Redan det sätt på vilket domstolen resonerade betecknar en utveckling i avtalsrätten. Med detta är jag inne på vad som inledningsvis betecknades som huvudfrågan för denna översikt, nämligen utvecklingen i Högsta domstolens syn på de avtalsrättsliga frågorna. Det har framgått på många sätt att denna inte kan skiljas från de yttre frågorna om de slag av tvister som kommer inför Högsta domstolen. Men omtvisterna väl kommer till domstolen, har denna betydande frihet. Vårt prejudikatsystem tillåter domstolen att, när samhällsförhållandena utvecklas, anpassa bedömningen efter vad den aktuella situationen kräver. Ovan under 2 anfördes, på tal om inflytandet av 32 § avtalslagen, att det skedde en omsvängning i Högsta domstolens praxis när en förutvarande professor, Hjalmar Karlgren, komin i domstolen. Han fick vid ett flertal tillfällen med sig en majoritet, som tillämpade en subjektivistisk tolkningsmetod. När denna metod ersattes av en ny, med större tonvikt på objektiva fakta, innebar det inte en återgång till det slag av objektivismsom rådde förut, utan det gavs utrymme för starkare inslag av rättspolitisk bedömning i tolkningen. Detta tar sig uttryck bl.a. i sådana åtgärder som att domstolen inhämtar uttalanden om vad som i praxis anses vara en lämplig reglering och fäster avseende vid det i sina avgöranden (se t.ex. ovan 2 omNJA 1977 s. 160). Praxis vid tillämpningen av standardavtal tycks alltid ha varit influerad av i vidsträckt mening rättspolitiska bedömningar. När force-majeure-klausuler i köpavtal tolkades i anslutning till 24 § köplagen kan detta ses som ett utslag härav, även om den rättspolitiska bedömningen inte är den som förhärskar i dag. Allmänt sett tycks den rättspolitiska bedömningen på senare tid ha blivit friare. Praxis vid tillämpningen av allmänna försäkringsvillkor kan tas som ett exempel på det. Detta betyder inte att försäkringstagarnas intressen alltid får dominera; tvärtom finns exempel på att en försäkringspraxis, som inte direkt har varit till försäkringstagarnas förmån, har blivit en utslagsgivande faktor (se t.ex. NJA 1971 s. 502). Avgörande synes ha varit om Högsta domstolen funnit att det fanns tillräckliga grunder för denna praxis (se däremot t.ex. NJA 1987 s. 835, där domstolen vägrade att godta försäkringspraxis). Går man så till 33 § avtalslagen finner man länge en påfallande försiktighet; nästan alla fall där stadgandet tillämpades kan hänföras till de redan vid lagens tillkomst kända och i förarbetena förutsatta typerna. Under senare tid kan man finna vissa tecken på att stadgandet anses kunna tillämpas även i andra situationer, vilka i och för sig kan inrangeras under lagtextens ord. Men fallen är så
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=