228 säkringen var en konsumentförsäkring. Fallet synes alltså inte motsäga ett antagande, att i normalfallen beviskravet påverkas av att konsumenter anses böra ha ett särskilt skydd. Vid tillämpning av rättsregler som åtminstone delvis avser att skydda svagare part är det ofta vanskligt att säga, omHDhar tagit någon, och i så fall hur stor, hänsyn till konsumentskyddet. Parts egenskap av konsument är ofta bara en omständighet bland många somkan leda till en för ena parten fördelaktig rättstillämpning. Bristande information kan exempelvis påverka bedömningen, och detta gäller kanske särskilt för avtal med konsumenter men även för andra avtal. Konsumentskyddet har framgått klart, eller åtminstone framskymtat, flera gånger i det föregående (se ovan under 2 omNJA 1986 s. 596, under 3 omNJA 1986 s. 659, under 4 om NJA 1968 s. 303, under 5 om skiljeklausuler). Andra exempel kan man finna i praxis omdet här inte diskuterade kravet på inkorporering av betungande klausuler i avtal (se t.ex. NJA 1985 s. 397 II). Vid tillämpning av lagar och principer som inte har särskild anknytning till konsumentskydd är det likaledes ofta osäkert, i vilken utsträckning just konsumentskyddet har inverkat. Några klara exempel finns dock. I NJA 1975 s. 545, som rörde friskrivning från ansvar för fel i såld fastighet i ett avtal mellan privatpersoner, uttalade HDatt det inte var uteslutet att för tillämpning av friskrivningsklausuler fick ställas strängare krav i flera avseenden när det gällde områden där rådande värderingar rörande konsumentskydd gjorde sig gällande. Uttrycket »rådande värderingar» återkommer i NJA 1977 s. 138, där ett villkor om att ett nybyggt hus såldes i befintligt skick ansågs uppenbarligen otillbörligt. NJA 1981 s. 400 bekräftar att sådan hänsyn kan tas vid tillämpning av 4 kap. 19 § JB. Ett par rättsfall där HD synes ha gått långt i konsumentskyddet rör behandlingen av konsuments prestation till avbetalningssäljare efter det att rätten övergått till finansiär. När HD i de tidigare nämnda fallen NJA 1986 s. 44 och 1986 s. 696 vägrat att godta 10 § konsumentkreditlagen somgrund för att avbetalningsköpare skulle få göra invändning mot betalningsanspråk från finansiären, uppstod frågan om köparen kunde göra gällande att han i god tro betalat till säljaren, i stället för till finansiären som var den rätte borgenären, och därigenomblivit befriad. 1 NJA 1986 s. 44, som rörde verkan av pantsättning av en fordran enligt avbetalningskontrakt till en finansiär, hade köparen trots underrättelse om pantsättningen gjort en slutbetalning till säljaren. HD:s majoritet fann köparen ha varit i god tro, med hänvisning främst till att avbetalningskontraktet inte innehöll något ompantsättning, endast omöverlåtelse av kontraktet. I NJA 1986 s. 696 hade avbetalningsköparen, när han bytte en bil som han •• Det lagrum var.s till.impning kom i fråga var 29 § .skuldcbrcv.slagoti, som föreskriver att om enkelt skuldebrev överlåtits, är betalning till överkataren gill såvida mte gäldenären visste, att den andre e| längre ägde uppbära betalning eller hade skälig anledning att misstänka det.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=