227 NJA 1984 s. 271 är ett fall på vilket konsumentköplagen i princip var tillämplig. Enligt 9§ kan vid klausulen »i befintligt skick» hänsyn tas till om »varan är i väsentligt sämre skick än köparen med hänsyn till varans pris och omständigheterna i övrigt haft skäl att förutsätta». I detta fall var frågan om en sådan bedömning kunde ske, även när det inte fanns någon klausul »i befintligt skick», och den besvarades jakande av HD. 10 § 1 st. konsumentkreditlagen föreskriver att vid kreditköp köparen får mot kreditgivares krav på betalning framställa samma invändningar på grund av köpet som han kan göra mot säljaren. Köpare gjorde i de båda fallen NJA 1986 s. 44 och 1986 s. 696 gällande, att denna bestämmelse kan tillämpas även när invändningen beror på att köparen presterat till säljaren i stället för till en kreditgivare till vilken säljaren pantsatt eller överlåtit sin fordran. I denna del ogillades köparens invändning, därför att det inte var fråga om någon invändning på grund av köpet.'’’* Ett principiellt avgörande i en mycket omstridd fråga om konsumentförsäkringslagen är NJA 1984 s. 829.Enligt 31 § denna lag kan försäkringsersättning sättas ned om den försäkrade uppsåtligen eller genom oaktsamhet åsidosätter sina åligganden enligt försäkringsvillkoren. Den försäkrade hade åsidosatt en säkerhetsföreskrift, enligt vilken ytterdörren till bostad skulle hållas låst, och en tjuv hade kommit in och stulit egendom till ett värde av ca 20 000 kr. Försäkringsbolaget ville tillämpa nedsättning »till noll», dvs. den försäkrade skulle inte erhålla någon ersättning. HD fann emellertid att en nedsättning med 50 %, vilket den försäkrade själv hade godtagit, var skälig. NJA 1987 s. 982 rör frågan om en reseförsäkring skulle förnyas automatiskt vid försäkringstidens utgång, enligt huvudregeln för konsumentförsäkringar i 14 § 1 st. konsumentförsäkringslagen. HDfann att så var fallet, trots det undantag som 14 § 2 st. innehåller, och försäkringen gav därför ersättning för en skada som inträffat efter det att den ursprungligen avtalade försäkringstiden utgått. Tolkningen får sägas vara välvillig mot konsumenten. Somrättspolitiskt skäl anfördes, att bestämmelserna i 14 § byggde på tanken, att det i den ovissa situationen var bättre för försäkringstagaren omförsäkringen förnyades än att så inte skedde. Man kan diskutera, om försäkringstagare, som inte råkat ut för skada, delar denna uppfattning när de krävs på premie för en ny försäkringsperiod på grund av att försäkringen förnyats automatiskt. En fråga rörande konsumentskydd som ligger på gränsen mellan avtalsrätt och processrätt är om beviskravet vid tvist omförsäkringsfall har inträffat skall påverkas av att den skadelidande är konsument. I NJA 1984 s. 501 I och II nämns uttryckligen i HD:s domar att det var fråga om försäkringar på vilka konsumentförsäkringslagen var tillämplig, och det nämndes att »försäkringstagaren - konsumenten - i allmänhet har betydligt sämre möjligheter än försäkringsgivaren att förebringa utredning i frågor av teknisk natur». I NJA 1986 s. 3 sägs väl inte i HD:s dom, att det var fråga omkonsumentförsäkring, men förhållandet nämns i rubriken till referatet. I NJA 1986 s. 358 nämns ingenting om konsumentförsäkring, ehuru försäkringen otvivelaktigt var en sådan. I detta fall synes kärnfrågan — huruvida försäkringstagaren skulle anses mindre trovärdig på grund av tidigare brottslighet - ha lämpat sig mindre väl för hänsyn till om förOmden vidare prövningen i dessa fall se nedan i texten. Den inledande diskussionen fördes i Försäkringstidningens spalter 1981 och fortsatte sedan när Allmänna reklamationsnämnden och Skadeförsäkringens villkorsnämnd intog olika ståndpunkter.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=