226 att de typer av villkor som bedömts av HDär en obetydlig del av alla demsom kunde vara värda en bedömning av en prejudikatinstans.^^ Beträffande avtal mellan näringsidkare och konsument kan detta förklaras med att KO och marknadsdomstolen utövar en förhandskontroll, genomvilken åtskilliga oskäliga villkor elimineras; för avtal mellan näringsidkare finns däremot i praktiken inga alternativ till de allmänna domstolarnas kontroll. 6. Konsumentskyddet Ett karakteristiskt drag i den moderna kontraktsrätten är den uppmärksamhet som ägnas åt konsumentskyddet. Det finns äldre lagstiftning som syftar till sådant skydd, även om termen konsument inte begagnas. Avbetalningsköplagen 1915, försäkringsavtalslagen 1927 och hyreslagstiftningen för bostadslägenheter, särskilt efter de ändringar som vidtogs 1939, får räknas dit, på samma sätt somde hör till kontrollen över standardavtal. Alltsedan slutet av 1960-talet är både den organisatoriska verksamheten (tillkomsten av Allmänna reklamationsnämnden. Marknadsdomstolen och KO/Konsumentverket) och lagstiftningen på området betydande. Inte mindre än fyra tämligen moderna lagar har beteckningar som börjar med »konsument», nämligen konsumentköplagen 1973, konsumentkreditlagen 1977, konsumentförsäkringslagen 1980 och konsumenttjänstlagen 1985. Annan lagstiftning, såsom hemförsäljningslagarna 1971 och 1981 och avtalsvillkorslagen 1971 (numera lagen om avtalsvillkor i konsumentförhållanden), utvisar väl inte i sin titel med samma tydlighet sin begränsning till relationerna mellan näringsidkare och konsument, men de är likafullt begränsade på detta sätt. Den nyss nämnda 36 § avtalslagen saknar visserligen formell anknytning till konsumentskyddet men har, såsom framgått, sin tdlkomst huvudsakligen detta skydd att tacka. HD:s insatser i konsumentskyddet kan lämpligen indelas i dels tillämpning av speciallagstiftningen och dels hänsyn till ompart är konsument vid tillämpningen av regler sominte särskilt hänför sig till konsumentskydd. De rättsfall som rör den särskilda lagstiftningen är inte talrika, vilket delvis kan förklaras med att lagarna inte har varit länge i kraft och med att tvisterna ofta rör jämförelsevis små belopp. Delvis kan det förklaras genom att det finns en särskild myndighet, Allmänna reklamationsnämnden, som skall ge konsumenterna ett enklare sätt att få anspråk prövade än genom att gå till domstol. Delvis kan det också bero på att lagarna syftar till att skapa regler sominte skall ge upphov till tvister. Det är i varje fall bara ett fåtal principfrågor som har kommit under HD;s bedömning. Detta gäller bl.a. finansieringsavtal i samband med köp av lös egendom. Jfr Hellner, Kommersiell avtalsrätt, 3 uppl. 1989, 7 kap. Lagen (1984:292) delse; se Bernitz, Standardavtalsrätt s. 92 ff. avtalsvillkor mellan näringsidkare synes ha fått rmga praktisk betv- om
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=