225 Senare inträffande förhållanden nämns också i 36 § 1 st. avtalslagen. De fall somutgör klara belägg för jämkning på sådan grund är dock endast ett par och skiljer sig avsevärt sinsemellan. NJA 1977 s. 717 är det säregna fallet där en man somlovat en kvinna en Porsche som gåva fick gåvolöftet jämkat när förbindelsen mellan dem brutits. Denna omständighet var dock inte den huvudsakliga grunden för jämkning. I NJA 1983 s. 385 blev en ovanlig indexklausul i arrendekontrakt (anknytning till priset på höstvete) förändrad till att arrendet skulle följa konsumentprisindex för tiden efter talans anställande. Den ursprungligen avtalade klausulen ledde till en mycket mindre anpassning till prisnivån än jordägaren vid avtalets ingående (1950) rimligen bort förutse. I NJA 1979 s. 731 hade arrendatorn frivilligt gått med på viss höjning av arrendeavgiften, och HD ogillade krav på ytterligare höjning. I 36 § 2 st. nämns särskilt skyddet för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. I betraktande av den roll som konsumentskyddet spelat för tillkomsten av stadgandet, är det närmast förvånande att så få fall kan hänföras till avtal mellan näringsidkare och konsument. Underlägsen ställning är en omständighet som även eljest tas i betraktande vid bedömningen, men oftast blir det som ett slags tillskott till bedömningen av ett villkor i och för sig. Såsom nyss nämndes anses skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare och konsument ofta vara oskäliga. I ett fall där den ena parten inte var konsument men likväl hade en ställning som liknade en sådans förklarades skiljeklausulen ogiltig (NJA 1987 s. 639). Den underlägsna ställningen åberopades också i NJA 1979 s. 666 (jfr ovan om fallet i övrigt). Fall där den som yrkat jämkning hävdat att han intog en underlägsen ställning men domstolen ej godtagit det eller ändå inte ansett det vara tillräckligt skäl för jämkning är NJA 1979 s. 483, 1984 s. 229 och 1986 s. 388. Det samlade intrycket av denna praxis är att i flertalet fall den primära grunden för avgörandena — såsom man kan vänta - är klausulernas innehåll. Detta leder till att avgörandena får ett prejudikatvärde. Åberopandet av ytterligare omständigheter, när ett villkors innehåll ensamt förefaller ge stöd för jämkning, är närmast ägnat att inge tvivel omden principiella karaktären av ett avgörande. De fall där omständigheterna vid avtalets ingående blir avgörande pekar på ett samband med 33 § avtalslagen. När omständigheterna inte är sådana att man kan säga att det skulle strida mot tro och heder att med vetskap om dem åberopa avtalet men omständigheterna likväl ger skäl för att inte låta avtalet gälla i enlighet med sitt innehåll, har HDjämkat med stöd av 36 § avtalslagen. Ser man på ämnet för de villkor somjämkas finner man en något förvånande övervikt för särskilda typer av villkor. Det finns talrika domar om skiljeklausuler, vilket kanske inte väntades vid tillkomsten av 36 §.^‘’ Översikten antyder Jfr prop 1975/76: 81 s. 155, där lagrådet uttalade att om lagstiftaren ville åstadkomma en mer generell begränsning av skiljeförfarandets användning, utvägen med speciella lagregler borde tillgripas. 15
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=