224 Detta är emellertid bara två fall, och möjligheten att det blir flera beror av om det finns parter somvill föra denna typ av tvist till HD. Det är väl inte uteslutet att, trots tidsutdräkten med en process, den uppfattningen vinner insteg att detta är den bäst framkomliga vägen för att få en prövning av detta slag till stånd. Det finns andra fall somtillsammantagna visar på en nästan, men inte riktigt, lika klar bedömning av principfrågorna. HD har uttryckligen förklarat att skiljeklausuler i avtal mellan näringsidkare och konsument ofta väcker betänklighet (NJA 1987 s. 639), och det finns flera rättsfall där skiljeklausulerna har åsidosatts i sådana relationer (se särskilt NJA 1981 s. 711 och 1982 s. 800). I ett fall där fördelningen av kostnader för skiljeförfarandet var förmånligare för konsumenten än enligt allmänna regler, befanns dock klausulen giltig (NJA 1983 s. 510), och principståndpunkten förefaller därigenom mindre klar. Det finns emellertid också fall där, såvitt jag vågar ha en mening, villkorets innehåll skulle varit tillräckligt för att motivera ett omdöme omoskälighet men där ändå ytterligare omständigheter åberopas, varigenomprejudikatvärdet förminskas. I NJA 1979 s. 666 (»designern Göranzon») kunde klausulens innehåll tyckas vara sådant, att den kunde förklaras oskälig i och för sig. Det var en skiljeklausul enligt vilken den starkare parten hade valrätt mellan att gå till domstol och att gå till skiljedom. Domstolen åberopade emellertid därutöver ett antal olika omständigheter, särskilt det sätt på vilket klausulen infogats i villkor och att klausulen inte varit föremål för förhandlingar mellan parterna.^'* I NJA 1983 s. 332, som rör borgen vid remburs, var innehållet i villkoren märkligt (banken ägde ändra villkoren för rembursen utan borgensmannens hörande, och i det särskilda fallet skedde en sakligt betydande ändring). Detta kunde väl i och för sig motivera en jämkning (eller måhända en tolkning att det särskilda villkoret inte omfattade en så långtgående ändring av avtalet), men utöver detta åberopades omständigheterna vid avtalets ingående. En annan typ av bedömning sker då en i det hela godtagbar klausul sätts åt sidan på grund av omständigheterna vid avtalets tillkomst. I NJA 1982 s. 613 (förverkande av handpenning vid avtal omfastighetsköp) uttalade HD uttryckligen, att ett sådant villkor som det aktuella inte kunde i och för sig anses oskäligt. När jämkning dock skedde var en utslagsgivande omständighet att köparen ingick avtalet under stark tidspress, beroende på säljarens brådska med att få framett köpeavtal. I NJA 1983 s. 865 fästes vid åsidosättande av en friskrivningsklausul vid fastighetsköp stor vikt vid vad säljaren, en kommun, hade uppgett i en annons. NJA 1984 s. 115 och 1984 s. 280 rör båda indexklausuler vid entreprenader, och det var inte fråga om att sådana indexklausuler skulle anses oskäliga i och för sig. I det förra fallet ansågs den lämnade informationen visserligen inte vara den somvarit önskvärd, men vad somsaknades hade dock inte den karaktär att indextillägget nedsattes. I det senare fallet hade däremot lämnats så missvisande information att tillägget jämkades. NJA 1986 s. 388 är återigen ett fall där omständigheterna vid avtalets tillkomst utgjorde ett positivt skäl (bland andra) för att inte åsidosätta en skiljeklausul. *’■' 1 detta fall var båda parter näringsidkare, men inte jämställda; jfr nedan i texten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=