223 olika områden, så att för de flesta områden och villkorstyper bilden är fragmentarisk. Rättspraxis har behandlats åtskilliga gånger i litteraturen, ur skilda synvinklar, och det kommer inte i fråga att här göra en utförlig genomgång.“ I stället skall några särskilda omständigheter diskuteras, vilka kan ligga till grund för bedömningen.^' Det nämndes nyss de möjligheter som 36 § öppnar för domstolarna, särskilt HD, att utöva en kontroll av allmänna avtalsvillkor, inte bara genomatt åsidosätta ett villkor på grund av en sammanfattande bedömning av alla omständigheter som förelåg i det särskilda fallet, utan genom att pröva generellt, omvillkoren är godtagbara eller inte, varvid resultatet kan utfalla till förmån för den part som har formulerat villkoren eller mot honom. Man finner två klara fall, i vilka HDhar tillämpat en sådan bedömning. Det ena är NJA 1979 s. 483, det bekanta s.k. Bergman & Beving-fallet, där HD tog ställning till giltigheten av en friskrivning från ansvar för indirekt skada i allmänna avtalsvillkor mellan två näringsidkare. HDnöjde sig inte med att bedöma de individuella tvistefrågorna i fallet, vilka var besvärliga nog, utan gick in på en allmän rättspolitisk bedömning av berättigandet av ansvarsfriskrivningen. Den utförliga motiveringen kan läsas som ett principiellt ställningstagande för att avtal kan prövas, även när båda parter är näringsidkare, men också som ett lika principiellt godtagande av att standardavtal på väsentliga punkter avviker från köplagen, därför att denna lag inte motsvarar moderna förhållanden och värderingar i affärslivet. Liknande slutsatser kan dras av NJA 1988 s. 230. I detta fall rörde tvisten en avtalstyp som inte är lagreglerad, nämligen finansiell leasing. Standardavtalet innehöll en vid avtalstypen gängse klausul, enligt vilken leasegivaren vid fel i objektet friskriver sig själv från ansvar men låter leasetagaren utöva leasegivarens egna rättigheter mot leverantören. HD godtog denna konstruktion av leasetagarens rättigheter, vilket f.ö. även Bundesgerichtshof i Tyskland har gjort.*’ Den mest kontroversiella frågan, nämligen bedömningen av det fall att anspråket mot leverantören visar sig vara värdelöst, därför att denne är insolvent eller eljest oåtkomlig, kunde emellertid inte prövas, sådant som det processuella läget i målet var.*’ *° Se U. Bernitz, Standardavtalsrätt, 4 uppl. 1987, s. 63 ff., samme förf., Smäföretagarskydd mot oskäliga avtalsvillkor, särskilt 36 § avtalslagen, i; Festskrift till Sveriges advokatsamfund, 1987, s. 107 ff., K. Grönfors, Avtalslagen, 1984, s. 170 ff., T. Hastad, 36 § i praktiken. Konsumenträtt och ekonomi 1985:2 s. 13 ff, J. Katzin, Oskäliga avtalsvillkor inomcivilrätten, 1984. Mer känslomättade framställningar ger G. Karnell, Avtalsparter mellan rätt och skönstillämpning, i: Omvära rättigheter II, 1983, s. 63 ff. och M. André, Strukturer i 36 § avtalslagen, SvJT 1986 s. 526 ff. Jfr B. Lehrberg, 36 § avtalslagen och förutsättningsläran, SvJT 1986 s. 249 ff. *' Säsom exempel pä fall som inte passar in under någon av dessa grunder kan nämnas Nj.\ 1982 s. 853 (skiljeklausul i fackföreningsstadgar). *’ Se till detta fall och till principfrågan om kontroll av näringslivets standardavtal genom tilllämpning av 36 § avtalslagen Hellner, Leasing, allmänna avtalsvillkor och jämkning, i: Lov, domog bok, Festskrift til Sjur Bratkhus, 1988, s. 213 ff. *’ Sistnämnda fråga har bedömts i ett hovrättsfall, RH 1988:22, där HovR:n över Skåne och Blekinge godtog att leasetagaren fick bära förlusten när leverantören var insolvent, och alltså även i denna situation inte jämkade avtalet enligt 36 § avtalslagen. aven
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=