222 klausuler i 38 § avtalslagen). Det fanns också regler av mer allmän karaktär i särskilda lagar. En av de senare, 8 § skuldebrevslagen, kunde, enligt vad som förutsatts i förarbetena och godtagits i praxis, tillämpas analogt utanför skuldebrevsförhällanden.^^ Det nya i 36 § avtalslagen var alltså dess även formellt generella karaktär och de utvidgade möjligheterna till jämkning. Medan 8 § skuldebrevslagen tillät jämkning endast om tillämpning av villkor uppenbarligen stred mot gott affärsskick eller eljest var otillbörlig, räcker det enligt 36 § avtalslagen i dess lydelse frän 1976 att villkoret är oskäligt. Medan 33 § såsom framgått upptar ett antal begränsningar, vilka starkt inskränker möjligheten att tillämpa stadgandet, ger 36 § domstolarna mycket större frihet. Det nämns visserligen ett antal omständigheter somskall beaktas, men dessa är inte de enda somkommer i fråga. 36 § går dock inte lika långt som de tidigare nämnda tyska generalklausulerna, vilka ställer positiva krav på innehållet och tillämpning av avtal. Man kan t.ex. inte tänka att 36 § skulle vara stöd för att införa en motsvarighet till läran omGeschäftsgrundlage i svensk rätt. I betraktande av lydelsen och förhistorien var det, och är fortfarande, ganska ovisst hur stadgandet bör tillämpas. Till förmån för en vittgående tillämpning talar den allmänna formuleringen av första stycket, vilken lägger ringa band på domstolarnas frihet. Till förmån för en restriktiv tillämpning talar sambandet med avtalsvillkorslagen för konsumentförhållanden samt hänvisningen i andra stycket till behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet. Väsentligen blir det här fråga omrättspolitisk bedömning från domstolarnas sida: vilka omständigheter bör man ta hänsyn till, och hur långt bör man gå? Det bör emellertid beaktas att, om man ser stadgandet i ett internationellt perspektiv, bakgrunden har förändrats sedan 36 § infördes, trots den jämförelsevis korta tid som har förflutit. Förarbetena till 36 § innehåller ganska litet ombetydelsen av att villkor vars giltighet ifrågasätts ingår i standardavtal. Analysen är i stället koncentrerad på villkorens innehåll och liknande omständigheter. Efter det att stadgandet antogs har emellertid i flera länder tillkommit detaljerad lagstiftning som är direkt inriktad på kontroll av standardavtal. Viktiga exempel är den tyska Gesetz zur Regelung des Rechts der Allgemeinen Geschäftsbedingungen (AGB-Gesetz) från 1976 och den engelska Unfair Contract Terms Act 1977. I Sverige är däremot för stora delar av kontraktsrätten 36 § avtalslagen den enda bestämmelse som står till förfogande för en motsvarande kontroll från de allmänna domstolarnas sida. En viktig fråga måste därför vara om, och i så fall på vilket sätt, 36 § skall användas för kontroll. Omman ser på hela antalet rättsfall i avtalsrättsliga frågor från de senaste tio åren, är de som rör 36 § avtalslagen jämförelsevis talrika, och de visar att stadgandet är en realitet i svensk avtalsrätt. Rättsfallen är emellertid spridda över Jfr ovan omNJA 1948 s. 138. Äldre rättspra.xis analyseras utförligt i SOU 1974: 83 s. 53 ff.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=