221 Eftersom det här var fråga inte om omständigheterna vid ingående av det särskilda avtalet utomomkännedomomden allmänna praxis somförsäljarna tilllämpade, något som säkerligen kan ha motsvarighet även i andra rättsförhållanden, kan fallet ses som ett exempel på att det skulle ha varit möjligt att göra 33 § avtalslagen till en mer vittgående ogiltighetsregel än somi övrigt skett. NJA 1982 s. 691 rör överlåtelse av tomträtt. I köpekontraktet angavs en preliminär köpeskilling. Säljaren utfärdade senare köpebrev, som underskrevs av köparen, på samma belopp som den preliminära köpeskillingen, trots att säljaren visste att senare en högre köpeskilling skulle bestämmas. Somskäl angavs att säljaren ville hjälpa köparen till tidigare inskrivning av förvärvet. Köparen insåg emellertid inte att köpebrevet upptog en felaktig köpeskilling, och det stred dä inte enligt HDmot tro och heder att göra köpebrevet gällande. Till rättsfallet kan fogas reflexionen, att om säljaren hade begått ett misstag, 32 § 1 st. avtalslagen hade kunnat tillämpas. I så fall hade avgörande varit om köparen insett eller bort inse misstaget. I detta fall hade emellertid säljaren handlat medvetet. 33 § kan således supplera även 32 §, men dess tillämpning förutsätter vetskap omomständigheterna hos den somåberopar avtalet. NJA 1986 s. 748 rör giltigheten av ett skriftligt åtagande av en bilförare, efter en krock med en annan bil, att påta sig hela ansvaret för krocken. TingsRm och HovRm synes ha menat att förarens psykiska tillstånd efter krocken medförde att det skulle strida mot tro och heder att göra åtagandet gällande. HD fann emellertid inte detta styrkt, och eftersomtill följd av undertecknandet polis inte tillkallades förblev vällandefrägan outredd. Detta kunde enligt HD inte medföra att åtagandet blev ogiltigt såsomstridande mot tro och heder. HD:s uttryckssätt ger närmast intrycket, att om det visats att pä grund av omständigheterna efter krocken, bland vilka inte enbart förarens psykiska tillstånd kom i betraktande, ett oriktigt åtagande hade avgivits, ogiltighet skulle ha kunnat inträda. 33 § avtalslagen har således i praktiken fått ett snävt tillämpningsområde. HD synes emellertid på senare år ha visat större benägenhet än tidigare att tillämpa stadgandet utanför de vedertagna grupperna av fall, även omen sådan tillämpning ofta stöter på hinder av olika slag. 5. Generalklausuler: 36 § avtalslagen 36 § avtalslagen - som har blivit kallad den stora generalklausulen i avtalslagen - har en helt annan karaktär än 33 §. Den tillkom långt senare än avtalslagen i övrigt, nämligen 1976, närmast som en följd av att avtalsvillkorslagen ansågs fordra ett civilrättsligt komplement.'’* Den jämkningsmöjlighet som 36 § ger var i princip ingen nyhet. Det hade redan tidigare funnits jämkningsregler för speciella ämnen (viten och förverkandeklausuler i 36 och 37 §§, konkurrensFörhistorien framgår av betänkandet Generalklausul i förmögenhetsrätten, SOU 1974:83, och prop.1975/76:81.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=