220 uppgifter om vad som är känt för part kan även utanför 33§;s område enligt HD:s praxis medföra ogiltighetsverkningar samt skadeståndsskyldighet.'’'^ Vid fastighetsköp är det ofta fördelaktigare för en köpare som tillträtt en fastighet att låta köpet bestå men kräva skadestånd eller prisavdrag. Det är emellertid på detta område ofta tvivelaktigt, hur rättspraxis drar gränsen mellan tillämpning av allmänna avtalsrättsliga principer och tillämpning av regler speciella för en särskild avtalstyp, och även på detta område finner man en utveckling. Söker man efter rättsfall där HDgått utanför dessa båda grupper, finner man inte (eller åtminstone har det inte lyckats mig att finna) mycket. I ett tidigt rättsfall (NJA 1921 s. 542) har HDtillämpat 33 § avtalslagen på en säkerhetsöverlåtelse, vid vilken det i realiteten inte var omständigheterna vid avtalets ingående utan avtalets innehåll som blev avgörande.I ett par fall, där det kunde tyckas att HDhade valfrihet mellan att åberopa avtalets innehåll och omständigheterna vid ingåendet, har HD:s majoritet valt det förra, vilket säkerligen låter sig väl försvaras med att innehållet i avtalet var det primära och ogiltighet borde ha inträtt även omomständigheterna vid ingåendet inte var sådana somde faktiskt var. Ett sådant fall är NJA 1931 s. 313 (plenum), där vid ackord det fanns en hemlig sidoöverenskommelse som gynnade en av borgenärerna. Det tycks ha rått viss tvekan omi det särskilda fallet fanns omständigheter som rättfärdigade ett undantag från den allmänna principen, något somkommer till synes i dissentierande vota. Ett annat fall är NJA 1948 s. 138, omverkan av avtal omsyn vid kronoarrende. Majoriteten tillämpade grunderna för 8 § skuldebrevslagen — den tidens motsvarighet till vad som numera blivit 36§ avtalslagen - men ett JustR ville tillämpa 33 §. De klaraste beläggen för att HDtillämpat, eller åtminstone ifrågasatt att tilllämpa, 33 § avtalslagen i situationer som inte kan hänföras till någon av de nämnda grupperna av fall, härrör från jämförelsevis sen tid. NJA 1968 s. 303 är det bekanta fallet där en bokförsäljare vilseledde en student med oriktiga, men enligt domstolarnas bedömning för hans huvudman oförbindande, uppgifter om förmåner som studenten skulle erhålla om han undertecknade ett avtal. Genomatt fastslå att försäljarens huvudman, som var part i målet, kände till att metoden praktiserades, komHDtill resultatet att det stred mot tro och heder att åberopa avtalet. Se t.ex. NJA 1936 s. 737, 1961 s. 137. Se även t.ex. NJA 1941 s. 159, där säljare lämnat oriktiga upplysningar omatt överlåten rörelse var vinstbringande. Oriktigheten i de räkenskaper som upplysningarna baserade sig på hade tidigare framhållits för säljaren. Köpet blev ogiltigt och skadeståndsskyldighet ansågs i princip åligga säljaren. Jfr Karlgren, Avtalsrättsliga spörsmål, 1954, s. 167 f. Förutsättningsläran ger ett stöd för återgång utan att skadestånd kommer i fråga; se särskilt NJA 1928 s. 47 (rådighetsfel), NJA 1981 s. 269, 1985 s. 178. Särskilt märkbart är detta vid utvecklingen av regler om rådighetsfel; se härom t.ex. Hellner, Förutsättningsläran rediviva, i: Festskrift till Ylöstalo, 1987, s. 61 ff., särskilt s. 66 f., med hänvisningar. I rättspraxis finns, utomfall där det förefaller rätt självklart, att 33 § inte kunde tillämpas, även sådana där FID har ogillat yrkande om tillämpning av detta stadgande utan att det klart framgått vad som varit avgörande. Se t.ex. NJA 1940 s. 325, 1975 s. 152. Bedömningen kritiseras av bl.a. Karlgren, SvJT 1933 s. 254 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=