219 tillämpning av principer som redan tidigare, utan stöd av lagstadgande, erkänts i rättspraxis. Enligt 33 § är uteslutande omständigheterna vid avtalets tillkomst relevanta, inte vad som inträffat senare (med det obetydliga undantaget i 39 § avtalslagen, som inte synes ha åberopats i HD:s rättspraxis). Den mot vilken ogiltigheten åberopas måste antas ha haft vetskap om omständigheterna, och det räcker alltså inte att han borde ha insett dem.'** Först när dessa omständigheter är klarlagda kan en bedömning ske omdet skulle strida mot tro och heder att åberopa rättshandlingen. Avtalets innehåll spelar i och för sig ingen roll, ehuru det är klart att ingen yrkar att avtal skall förklaras ogiltigt omhan inte är missnöjd med det. Rättsföljden är ogiltighet av avtalet, och en modifikation kommer inte i fråga. Trots att det inte direkt framgår av lagtexten förutsätts väsentlighet för att ogiltighet skall inträda."*^ Om väsentlighetskravet inte är uppfyllt kan dock skadestånd utgå, något som inte har stöd i lagtexten (som uteslutande behandlar ogiltighetsfallet) men i s.k. allmänna rättsgrundsatser. Skadestånd kan utgå även när avtalet befinns ogiltigt.*' Det finns två huvudgrupper av fall där HD har tillämpat 33 § avtalslagen. Den ena är avtal som har ingåtts under inverkan av psykiska omständigheter som inte kan föras under någon av de speciella ogiltighetsreglerna i avtalslagen eller lagen 1924 om verkan av avtal som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, t.ex. bristande motståndsförmåga mot övertalningar, särskilt när denna beror på ålderdomssvaghet o.dyl.*' Genomatt tillämpa 33 § har HD undgått att sträcka tillämpningen av de nämnda reglerna utöver ordalydelsen, vilket av skilda skäl varit olämpligt. Den andra gruppen är utnyttjande av egen kännedom, genom vilseledande av motpart men även genom att underlåta att meddela motparten om sådant som skulle ha påverkat hans beslut. Ett typfall är att en fastighetsäljare känner till att de uppgifter omfastigheten på vilka köparen grundar sitt beslut att köpa den är oriktiga.** Särskilt vid den senare gruppen av fall betecknar 33 § avtalslagen inte den yttersta gränsen för ogiltighet. Oriktiga uppgifter och underlåtenhet att lämna Se t.ex. NJA 1938 s. 54. Jtr nedan i texten omNJA 1982 s. 691. Set.ex. NJA 1947 s. 1. Se t.ex. NJA 1947 .s. 1 .samt nedan n. 53. Jfr NJA 1941 s. 159, nedan n. 54. Se t.ex. NJA 1924 s. 6, 1940 s. 219, 1942 s. 368 och 495. ” Se t.ex. NJA 1922 s. 491, 1922 s. 515 (minoriteten), 1940 s. 219, 1941 s. 139. I NJA 1929 s. 90 ogillade HD yrkandet med en intetsägande formulering, som förmodligen avser att säga att omständigheterna inte var sådana, att domstolen ville tillämpa 33 § avtalslagen, samtidigt som domstolen inte ville positivt säga, att den ansåg säljarens handlande fullt hederligt. En omfattande översikt av rättspraxis rörande fastighetsköp finns hos L. Vahlén, Formkravet vid fastighetsköp, 1951, s. 301 ff. Vid en läsning av denna översikt bör man fästa större uppmärksamhet vid rättsföljderna än Vahlén själv gör. - Jfr NJA 1961 s. 124 (familjerättsligt fall), där grunderna för 33 § avtalslagen åberopades när en person lämnat otillräckliga upplysningar vid avtal varigenom han fritogs från underhållsskyldighet mot frånskdd hustru.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=