218 4. Generalklausuler: 33 § avtalslagen Avtalslagen innehåller numera två stadganden, 33 och 36§§, som har karaktär av generalklausuler. Båda är mycket omskrivna, och HD:s praxis vid tillämpningen av dem har analyserats åtskilliga gånger. Ehuru 33 § har gällt åtskilligt längre tid, har den dock visat sig vara ett mindre betydelsefullt stadgande än 36 §. 33 § avtalslagen, stadgandet omogiltighet vid handlande somstrider mot tro och heder, väckte stor uppmärksamhet när det tillkom, som en del av den gemensamma nordiska avtalslagen.'*'* Att i lagtext hänvisa till något så allmänt som »tro och heder» stred mot svensk lagstiftningstradition. Den bakomliggande principiella diskussionen om berättigandet av begreppet »synbart viljefel» - vilket härrör från norrmannen FredrikStang och till synes ligger bakom lagtextens utformning - var också ägnad att ge näring åt en debatt om grundläggande avtalsrättsliga spörsmål.'*^ Egentligen är det mest förvånande att stadgandet har så ringa räckvidd som är fallet, något som delvis kan förklaras med att begreppet »synbart viljefel» — trots att det uppfattats som en utvidgande bestämning - i själva verket innehåller en betydande begränsning.'*^ Biirgerliches Gesetzbuch, vars avtalsrättsliga regler i övrigt har haft så stort inflytande på de nordiska avtalslagarna, innehåller två generalklausuler som går mycket längre än 33 § avtalslagen.*^ Båda hänvisar till »Treu und Glauben mit Riicksicht auf die Verkehrssitte». Den ena (§ 157) gäller helt allmänt vid tolkning av avtal och den andra (§242) lika allmänt för utförande av prestation. Särskilt § 242 har blivit lagstödet för en vittgående förnyelse av den tyska avtalsrätten. Det är tillräckligt att erinra om att hela läran om »Geschäftsgrundlage» stödjer sig på denna korta bestämmelse. Trots begränsningen hade det dock kunnat tänkas att 33 § avtalslagen lagts till grund för en mer vittgående utveckling av avtalsrätten i Sverige. Så har emellertid inte skett. HD:s praxis har, med något enstaka undantag, inte bara hållit sig strikt inomlydelsen utan också i huvudsak inskränkts till en Karlgren har i en uppsats, »33 § avtalslagen», SvJT 1933 s. 219 tt., analvserat den rättspraxis som förelag om 33 § avtalslagen, och dä också behandlat ett antal i Nj A icke refererade fall. Det är sannolikt att denna uppsats bidragit till att befästa den praxis som han skildrade. Jfr Hellner, Fredrik Stang och 33 § avtalslagen, TjR 1987 s. 30C ff. Det brukar framhållas, att enligt läran om svnbart viljefel det är tillräckligt, att de relevanta omständigheterna borde ha inserts, medan 33 § som förutsättning för tillämpningen stadgar att det måste ha inserts. Se t.ex. Fl. Ussing, Aftuler, 1945, s. 176 t. Men begränsningarna i övrigt stämmer med denna lära. Jfr Flellner, a.st. Dessa stadganden nämns i motiven till avtalslagen, se NJA II 1915 s. 261 f. Enligt Almén, Lagen om avtal, 1916, s. 193 n. 7, har de tyska lagrummen tolkats såsom motsvarande »exceptio doli generalis», och Almén tillägger att de sålunda tolkade i själva verket leder till samma resultat som 33 § avtalslagen. Detta stämmer emellertid inte med senare rättspraxis i någotdera landet. Särskilt bör märkas att svensk rättspraxis inte utnyttjat alla de möjligheter som en tolkning i anslutning till läran om »dolus generalis» skulle ha gett. 43
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=