217 I NJA 1986 s. 659 var frågan vad som skulle anses som »stöld eller annat tillgrepp» vid bilförsäkring. Två män provkörde en motorcykel medan ägaren följde efter i bil. De avvek med motorcykeln. Av ett yttrande från Svenska försäkringsbolags riksförbund framgick att frågan betraktades som osäker och att en auktoritativ vägledning frän HD var önskvärd. Domstolen fann, utan närmare utläggning, att förfarandet var att anse som sådant olovligt tillgrepp som omfattades av stöldförsäkringen. NJA 1987 s. 835 rör tillämpningen av en klausul i ansvarsförsäkring för företag, enligt vilken undantag i försäkringsskyddet gjordes för skada som uppkommit »till följd av oriktiga utfästelser angående levererad egendoms lämplighet för visst ändamål». Enligt långvarig praxis hos Skadeförsäkringens villkorsnämnd tillämpas klausulen inte bara när försäkringstagaren gjon en uttrycklig utfästelse. Aven salubjudande av en vara för visst angivet ändamål anses innebära en utfästelse att den lämpar sig för detta ändamål. Denna tolkning hade observerats för länge sedan. Den hade kritiserats i litteraturen, men den hade inte kommit under bedömning av domstol, i varje fall inte av HD, tidigare.''^ HovRmkonstaterade i sin av HDfastställda dom, att utfästelseklausulens ordalydelse, tolkad efter vanligt språkbruk, gav föga stöd för försäkringsbolagets påstående att enbart en försäljning av varan med vetskap om dess avsedda användning var att anse som en utfästelse omdess lämplighet för ändamålet. HovRmnämnde också att den omständigheten att försäkringstagaren kände till att det fanns en särskild produktansvarförsäkring i och för sig saknade betydelse i målet. Det kunde enligt HovRm inte anses visat att försäkringstagaren hade klart för sig försäkringsbolagets uppfattning om klausulens innebörd. Utgången är inte uppseendeväckande i betraktande av klausulens formulering och den kritik som förekommit. Vad som är mer ägnat att förvåna är att HovRm nämner att försäkringstagaren inte hade klart för sig försäkringsbolagets uppfattning. En subjektiv tolkning passar särskilt illa vid allmänna avtalsvillkor. Omman skulle tillerkänna relevans åt den enskilde försäkringstagarens kännedom om en tolkning, som i princip inte godtas av domstolen, skulle de försäkringstagare som är väl belästa i den rättsvetenskapliga litteraturen vara sämre ställda än de somär okunniga. Men man bör måhända inte fästa stort avseende vid omnämnancfet. Rättsfall bör som bekant inte tolkas e contrario. Översikten över hur HD tolkar allmänna försäkringsvillkor ger en ganska brokig bild. Något annat var kanske inte att vänta, i betraktande av de olikartade hänsyn som gör sig gällande. Även omordalydelsen i första hand beaktas, har ändamålshänsyn av olika slag fått stort utrymme, inte minst under senare år. Hånsyn till försäkringsbolagens praxis och de skäl somligger bakom denna har varierat. Det förefaller dock som omHD, när domstolen finner de sakskäl som ligger till grund för praxis berättigade, fäster stor vikt vid dem. Den s.k. oklarhetsregeln synes ha fått ett jämförelsevis begränsat utrymme och tillämpas främst där allvarlig kritik kan riktas mot formuleringar och inga starka rättspolitiska skäl talar till förmån för försäkringsbolagens ståndpunkt. Men i varje fall kan praxis inte sammanfattas i några enkla principer. 43 TingsR:n .inför dctt.i i sin dom och hänvis.ir till utt.ihindcn .iv H). K.irlgren och Bcrtd Bengtsson.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=