215 försäkring jämväl i egenskap av kommissionär för den som ägde en del av den försäkrade egendomen. Detta hade enligt HDinte skett i syfte att vilseleda försäkringsbolaget, och även om riktiga upplysningar hade givits, skulle försäkring ändå ha meddelats. Ehuru försäkringen meddelats försäkringstagaren i egenskap av ägare, ansågs den likväl gälla till förmån för annan ägare av försäkrad egendom. Här befanns alltså försäkringsbolaget inte kunna åberopa en sakligt betydelselös detalj i formuleringen av avtalet. Utgången står f.ö. i överensstämmelse med 4-7§§ FAL (avtalet var ingånget innan denna lag trätt i kraft, ehuru domen meddelades senare). NJA 1933 s. 163 rörde omfattningen av garantiförsäkring. Avtalet tolkades här, i strid med villkorens lydelse, med ledning av försäkringstagarens svar på frågor i bolagets ansökningsblankett för försäkringen och till hans förmån. Fallet kan anses belysa betvdelsen av individuella omståndigheter även för tillämpningen av standardavtal, vilket dock i detta fall inte var något egentligt »massavtal». NJA 1937 s. 662 rörde frågan om vid beräkning av ersättningen för en nedbrunnen byggnad hänsyn också skulle tas till »restvärdeförlusten», d.v.s. till att återstoden av bvggnaden inte fick användas för återuppbyggnad på grund av offentliga föreskrifter. I målet åberopade försäkringsbolaget förgäves ett uttalande (avgivet före branden) av brandförsäkringsbolagens »direktörsmöte», enligt vilket brandförsäkring inte skulle täcka sådan förlust. HD:s majoritet fann att försåkringen täckte även denna förlust. Hur utgången skall förklaras är osäkert, men den motsäger antagandet att hänsyn ansågs böra tas till bolagens praxis.^* NJA 1961 s. 369 rör tolkningen av bestämmelser i ett pensionsreglemente om samordning mellan pensionsförmåner och skadestånd.’*^ HovRmanförde i sin av HD:s majoritet fastställda dom bl.a. att en viss tolkning var bäst förenlig med skadeståndets syfte att bereda den skadelidande ersättning för förlust och tilläde: »En sådan tillämpning står icke i strid mot övriga i HovRmåberopade bestämmelser i pensionsreglementet och synes även eljest lämplig.» Avgörandet får en relief genomde övriga meningar somyppades i HD. JustR Karlgren var ense om slutet men hade en annan motivering, där han bl.a. diskuterade betydelsen av vad som åsyftats vid reglementets tillkomst och den uppfattning somdå uttrycktes av representanterna för de organisationer som representerade de pensionsberättigade. Två JustR kom till ett annat slut och gjorde bl.a. en jåmförelse mellan samtliga bestämmelser i reglementet som kunde anses relevanta. Olikheten i bedömningen visar vilken vikt som kan tilläggas omständigheter av skilda slag. Majoriteten har gjort en ren lämplighetsbedömning, med jämförelsevis ringa hänsyn till ordalagen. NJA 1963 s. 683 rörde en fråga somdiskuterats länge i den försäkringsrättsliga litteraturen.^^ Skulle ett undantag i allmänna försäkringsvillkor för uppsåtligt och grovt vårdslöst framkallande av försäkringsfallet utesluta tillämpning även av 19 § FAL, som ålägger försäkringsgivaren att utge ersättning när den som framkallat försäkringsfallet gjort det i rubbat sinnestillstånd? Här åberopade HD att utformningen av villkoren utgjorde en sådan oklarhet som borde gå ut över försäkringsgivaren. Det finns goda skäl att anta att utgången inte berodde Ulf Pers.son, Shacia och värde, 1953, s. 69 n. 7, har tolkat fallet sa, att försäkringsbolagen hävdade en begränsning till »direkta följder», vilken inte godtogs av HD. Fallet anförs här, trots att det inte rör försäkring, därför att det kan förmodas att en motsvarande fråga hade kunnat uppstå vid en genomförsäkring anordnad pensionsreglering. Se Hellner, Försäkringsrätt, 1 uppl. 1959, s. 68 f. med hänvisningar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=